Arthur satt i sitt lilla rum på pensionatet och frös. Att det kunde vara så kallt här! Han hade ännu brevet i handen, brevet som han hade fått idag på posten.
Det var nästan två månader sedan det skrevs. Brevet var från Emmy, fars unga fru. I brevet berättade Emmy att far var lite i bättre skick nu, men att han var ilsken över den nyfödda pojken. Far sade, att han inte var pojkens far.
I brevet skrev Emmy rakt på sak att pojken var Arthurs. För Arthur var det väl ingen direkt överraskning. Största problemet nu var att Emmy behövde pengar, och Arthur hade inga pengar att sända hem.
Som gruvarbetare förtjänade Arthur inte mycket. Han höll hela tiden upp ögonen efter något bättre arbete, men det verkade inte finnas något.
Språket var också svårt att förstå. Arthur höll sig mest för sig själv i sitt lilla rum kvällstid, och kvällarna var långa. Ibland längtade han hem, fast han visste att han inte hade något att längta hem till, i hemlandet.
I brevet berättade också Emmy att Anna hade dött i lungsot. Det gjorde Arthur ont att läsa, han skulle så ha velat ta hit Anna till Amerika.
Arthur suckade. Ännu en dyster kväll på pensionatet. Hur skulle han stå ut här, om det inte blev till det bättre?
Han suckade igen och steg upp. Tog på sig överrocken och lindade halsduken runt halsen, det var kallt ute ikväll. Han gick ut ur rummet och ner för de smala trapporna. Ute på gatan blåste det isande, och människorna där såg inte mot Arthur, utan de var upptagna med sitt.
Arthur gick till närmaste bar. Kanske kunde han slå ihjäl några timmar där igen.
torsdag 30 april 2009
Unge Arthur, sommaren 1916
Arthur stod nere vid hamnen och såg sig omkring i det nya hemlandet. För två timmar sedan hade fartyget anlänt till Amerika, och alla passagerarna hade kommit fram relativt välbehållna.
Resan hade inte varit lätt. Det hade funnits smittosamma sjukdomar ombord, och de flesta av passagerarna hade insjuknat. Arthur hade också legat sjuk, i den trånga hytten hade alla de unga pojkarna insjuknat.
De hade alla haft hög feber, väldiga magkramper, och ingen mat hade hållits kvar i magen. Tillslut hade de fått prickar på armarna, benen och i svalget. Prickarna hade kliat alldeles djävulskt, och när de sprack sönder kliade de ännu mer. Ännu syntes sårskorporna kvar på armarna.
Det blåste kallt i hamnen, och Arthur kände att han frös. Han märkte att byxorna hade blivit mycket lösare nu, igen måste han göra ett nytt hål i livremmen.
Vart skulle han ta vägen nu? På fartyget hade det varit tal om något slags hotell, där invandrarna brukade ta in. Ingen av reskamraterna syntes till, hade alla redan sökt sig bort från hamnen?
Arthur började gå på måfå. Han svettades och det dunkade i huvudet. Han måste sätta sig ner, han var alldeses yr nu. En man kom fram och sade något på ett främmande språk. Arthur bara skakade på huvudet för att visa att han inte förstod. Mannen sade något igen, nu med högre röst och skakade om Arthur.
Arthur hörde ändå inte något, han hade svimmat.
Resan hade inte varit lätt. Det hade funnits smittosamma sjukdomar ombord, och de flesta av passagerarna hade insjuknat. Arthur hade också legat sjuk, i den trånga hytten hade alla de unga pojkarna insjuknat.
De hade alla haft hög feber, väldiga magkramper, och ingen mat hade hållits kvar i magen. Tillslut hade de fått prickar på armarna, benen och i svalget. Prickarna hade kliat alldeles djävulskt, och när de sprack sönder kliade de ännu mer. Ännu syntes sårskorporna kvar på armarna.
Det blåste kallt i hamnen, och Arthur kände att han frös. Han märkte att byxorna hade blivit mycket lösare nu, igen måste han göra ett nytt hål i livremmen.
Vart skulle han ta vägen nu? På fartyget hade det varit tal om något slags hotell, där invandrarna brukade ta in. Ingen av reskamraterna syntes till, hade alla redan sökt sig bort från hamnen?
Arthur började gå på måfå. Han svettades och det dunkade i huvudet. Han måste sätta sig ner, han var alldeses yr nu. En man kom fram och sade något på ett främmande språk. Arthur bara skakade på huvudet för att visa att han inte förstod. Mannen sade något igen, nu med högre röst och skakade om Arthur.
Arthur hörde ändå inte något, han hade svimmat.
onsdag 29 april 2009
Kätblög (pö sänt)
Det är ju länge sedan det fanns några bilder på den här bloggen sist. Det har jag; Nisse, Smörblommans katt tänkt råda bot på nu. Jag lägger alltså in en bild på mig själv!Det har ju skrivits en massa om hunden (som inte ens finns längre) på sistone. En fin grav fick hon, med en graverad gravsten där det till och med står födelsedatum och dödsdatum. Det tog husse en hel kväll att få till allt det där.
Mig vet de inte ens när jag är född! Någon gång i maj, för tio år sedan! Vad ska det stå på min gravsten då, när jag är död?!
Alla människor här i hushållet sörjer ännu hunden, hur länge skall de hålla på med det? Jag har nog gått vidare, jag. Jag tycker att det är mycket mera rent här nu för tiden, och så luktar det inte hund längre.
Som katt är man ju mycket mera hygienisk av sig än vad hundar är. Därför får jag ligga i soffan, skulle hunden ha försökt sig på det, hade hon blivit utkastad.
Fast Smörblomman kan nog också vara fin av sig, ska ni veta. Eftersom jag är katt, vill jag ju leva så naturligt som möjligt och inte ta några illasmakande mediciner. Och vet ni vad Smörblomman kallade mig för härom dagen? Maskäschle! MASKÄSCHLE!
Och jag blev genast utkastad från soffan, ut på gården, och dörren smällde igen med ett brak bakom mig. Som en hund!
Smörblomman har också ändrat matplats åt mig. Nu är min matplats i hundmathörnet! Fint, med en tablett under matskålarna, men ändå! Åt hunden kunde de inte ha någon mattablett under matskålarna, de försökte en gång, men hon åt upp halva tabletten. Snacka om ovärdigt.
Till vardags är jag musfångare. Får jag chansen, tar jag in mina möss för att visa upp vad jag har fångat. De borde ju bli glada och prisa mig, möss kan ju tugga i sig hus och ställa till med väldiga skador.
Men vad hände. Jo:
Usch! Nisse har dragit in ett möss! Det lever! (yngste sonen).
Nisse! Mamma, Nisse har dragit in ett möss som lever! (mellerste sonen)
Va... (Smörblomma)
Nu sprang mösset in i köket! NISSE! (mellerste sonen)
AAAHH! (Smörblomma, som hoppar upp på en stol, och skriker hysteriskt) Var är pappa? Säg att han kommer och kastar ut mösset! (Hon skriker och darrar av skräck, skall hon till att svimma?)
Han är inte hemma. Nu for mösset in bland stövlarna! (mellerste sonen)
Ta ut det, ta ut det, ta ut det! (Smörblomma)
Vad är det, varför står du där på stolen? (äldste sonen)
Ta ut mösset, det lever, och kasta ut Nisse också! (Smörblomma)
Tyst, sluta skrika! Vad du är feg (äldste sonen) Han drar på sig handskarna och slänger ut min fångst genom dörren. Yngste sonen slänger ut mig genom andra dörren. Han puttar också ner mig från terassen och smäller igen dörren. Så ovärdigt!
Skulle det inte vara för mig, skulle det ju springa omkring en massa ofångade möss här längs gården.
Huset skulle ju snart vara uppätet.
Smörblomman skulle aldrig våga sig ut.
Otack är världens lön.
Nisse
Unge Arthur, sommaren 1916
Arthur vaknade av att något dånade och brusade i närheten. Det var kvalmigt varmt, klockan måste vara långt in på dagen. Men det var alldeles mörkt, varför sipprade det inte in ljus mellan fähusets glesa plankor?
Med ens mindes han. Han var ju på båten, på väg till Amerika! Arthur steg upp, och famlade med händerna längs väggarna och hittade till slut dörren. Det verkade inte finnas någon annan i hytten, alla hade väl redan stigit upp för dagen.
Igår kväll hade de varit många unga pojkar i den trånga hytten, och ivrigt hade de tillsammans drömt om framtiden i Amerika.
Arthur var glad över att han till slut lyckats skrapa ihop pengarna till biljetten. Pengarna som han stal ur kollekten hade inte riktigt räckt till, och i förrgår kväll hade han gjort ett besök hem till sin far.
När han efter ett kort besök lämnade den lilla stugan, hade han Emmys och fars hushållspengar i sin ficka. Han tröstade sig med att när han väl hade kommit sig igång i Amerika, skulle han skicka tillbaka pengarna han var skyldig dem.
Bara Anna, Arthurs två år äldre syster, visste om att han igår hade lämnat landet. Anna hade tiggt och bett att han skulle ta henne med också, men det fanns inte pengar till bådas biljetter.
Istället hade Arthur lovat att sända efter Anna så fort som möjligt. Hon var inte riktigt kry, och ibland hostade hon upp blod. Hon hade börjat se riktigt svag ut på senare tid.
Arthur stod ute på däck, och såg ut över det oändliga havet. Äntligen skulle hans liv kunna börja.
Med ens mindes han. Han var ju på båten, på väg till Amerika! Arthur steg upp, och famlade med händerna längs väggarna och hittade till slut dörren. Det verkade inte finnas någon annan i hytten, alla hade väl redan stigit upp för dagen.
Igår kväll hade de varit många unga pojkar i den trånga hytten, och ivrigt hade de tillsammans drömt om framtiden i Amerika.
Arthur var glad över att han till slut lyckats skrapa ihop pengarna till biljetten. Pengarna som han stal ur kollekten hade inte riktigt räckt till, och i förrgår kväll hade han gjort ett besök hem till sin far.
När han efter ett kort besök lämnade den lilla stugan, hade han Emmys och fars hushållspengar i sin ficka. Han tröstade sig med att när han väl hade kommit sig igång i Amerika, skulle han skicka tillbaka pengarna han var skyldig dem.
Bara Anna, Arthurs två år äldre syster, visste om att han igår hade lämnat landet. Anna hade tiggt och bett att han skulle ta henne med också, men det fanns inte pengar till bådas biljetter.
Istället hade Arthur lovat att sända efter Anna så fort som möjligt. Hon var inte riktigt kry, och ibland hostade hon upp blod. Hon hade börjat se riktigt svag ut på senare tid.
Arthur stod ute på däck, och såg ut över det oändliga havet. Äntligen skulle hans liv kunna börja.
tisdag 28 april 2009
Unge Arthur, sommaren 1916
Utanför kyrkan sken solen och björkarna susade i vinden. Högmässan var slut, och församlingsborna stod ute på kyrktrappan. Vid kyrkväggen hade fotografen satt fram bänkar och ställde nu upp sin kamera.
Arthur och de andra ungdomarna trängde ihop sig för att få rum på fotografiet. De hade alla blivit konfirmerade idag, och nu var de vuxna. De var stilla och såg allvarligt in i kameran, och väntade på att fotografen skulle säga att de fick röra på sig igen.
Stolta, helgdagsklädda föräldrar stod på kyrktrappan och såg mot konfirmanderna. Prästen hade talat väl om gruppen, så mödrarna och fäderna kunde känna sig nöjda och behövde inte skämmas.
Arthur hade ingen som stod och väntade på honom på kyrktrappan. Matt och Agda hade aldrig varit som föräldrar för honom, istället hade de hatat honom. Det visste Arthur, och han knöt händerna i fickorna där han stod.
Far levde fortsättnigsvis i den lilla stugan, och han blev mer och mer försupen för varje år som gick. Säkert skulle han redan ha varit död om det inte hade varit för Emmy.
Lilla sjuttonåriga Emmy som far hade förfört på logdansen. Vad hade söta Emmy sett i honom; den gamle söndersupna gubben?
Nu, tre år senare hade hon en två årig dotter och en ring på fingret från far.
Arthur suckade. Han hade planer, stora planer men till det behövdes det pengar. Han hade planerat det under tio års tid nu, men det skulle gå om intet om han inte fick tag i pengar.
Från början hade han tänkt spara. Men det gick inte, Matt och Agda tog allt han någonsin tjänade in, och sade att han var dem tacksamhetsskyldig. Att han skulle ha sålts på auktion om det inte hade varit för dem.
Ibland sägs det att det är tillfället som gör tjuven. Var det så den här gången? Kyrkvaktmästaren fick iallafall aldrig utrett hur det hade gått till, vem som hade varit den skyldige, när hela kollekten hade blivit stulen efter konfirmationshögmässan, midsommaren 1916.
Arthur och de andra ungdomarna trängde ihop sig för att få rum på fotografiet. De hade alla blivit konfirmerade idag, och nu var de vuxna. De var stilla och såg allvarligt in i kameran, och väntade på att fotografen skulle säga att de fick röra på sig igen.
Stolta, helgdagsklädda föräldrar stod på kyrktrappan och såg mot konfirmanderna. Prästen hade talat väl om gruppen, så mödrarna och fäderna kunde känna sig nöjda och behövde inte skämmas.
Arthur hade ingen som stod och väntade på honom på kyrktrappan. Matt och Agda hade aldrig varit som föräldrar för honom, istället hade de hatat honom. Det visste Arthur, och han knöt händerna i fickorna där han stod.
Far levde fortsättnigsvis i den lilla stugan, och han blev mer och mer försupen för varje år som gick. Säkert skulle han redan ha varit död om det inte hade varit för Emmy.
Lilla sjuttonåriga Emmy som far hade förfört på logdansen. Vad hade söta Emmy sett i honom; den gamle söndersupna gubben?
Nu, tre år senare hade hon en två årig dotter och en ring på fingret från far.
Arthur suckade. Han hade planer, stora planer men till det behövdes det pengar. Han hade planerat det under tio års tid nu, men det skulle gå om intet om han inte fick tag i pengar.
Från början hade han tänkt spara. Men det gick inte, Matt och Agda tog allt han någonsin tjänade in, och sade att han var dem tacksamhetsskyldig. Att han skulle ha sålts på auktion om det inte hade varit för dem.
Ibland sägs det att det är tillfället som gör tjuven. Var det så den här gången? Kyrkvaktmästaren fick iallafall aldrig utrett hur det hade gått till, vem som hade varit den skyldige, när hela kollekten hade blivit stulen efter konfirmationshögmässan, midsommaren 1916.
måndag 27 april 2009
Ett liv utan hund...
Nu är det snart en vecka sedan Mimmi dog. Så småningom har vi väl börjat fatta att vi är utan hund.
Och det är inget man vill vara!
Nisse (som är en katt) kanske vill vara hundlös. Han tar mycket mera utrymme nu på alla sätt, och verkar vara nöjd med det. Han har också fått överta Mimmis korv som finns i frysen.
Annars vet jag inte vad vi ska göra av all mat som dagligen blir över. När man inte längre har hund, hamnar man att slänga bort en massa mat. Rakt i sopnedkastet.
Jag har funderat på ifall man kunde gå till grannarna och säga: "Ni behöver inte längre koka mat, vi har så det räcker och blir över. Jag kan bära över middagsmat till er varje kväll."
Medan man hade hund var det dammsugning som gällde varje dag, åtminstone nu så här på våren. Idag dammsugade jag första gången efter Mimmi dog, och det var inte ens särskillt skräpigt.
Jag skulle gärna dammsuga varje dag, om jag fick Mimmi tillbaka!
Nu måste vi också minnas att låsa ytterdörren noggrant till natten, i skogen lurar många faror när man inte längre har en hund som vaktar.
Mimmi kunde vara vaken när som helst på dygnet! Ville man sitta upp tills klockan två på natten hade man sällskap av henne. Likadant ifall man måste stiga upp klockan fem på morgonen, Mimmi hade ingen skillnad.
Hon var också alltid glad.
Hon förebrådde oss aldrig, vad vi än skulle ha gjort.
Hon var nöjd med det enkla liv hon hade.
Jag saknar dig, Mimmi. Vila i frid.
Och det är inget man vill vara!
Nisse (som är en katt) kanske vill vara hundlös. Han tar mycket mera utrymme nu på alla sätt, och verkar vara nöjd med det. Han har också fått överta Mimmis korv som finns i frysen.
Annars vet jag inte vad vi ska göra av all mat som dagligen blir över. När man inte längre har hund, hamnar man att slänga bort en massa mat. Rakt i sopnedkastet.
Jag har funderat på ifall man kunde gå till grannarna och säga: "Ni behöver inte längre koka mat, vi har så det räcker och blir över. Jag kan bära över middagsmat till er varje kväll."
Medan man hade hund var det dammsugning som gällde varje dag, åtminstone nu så här på våren. Idag dammsugade jag första gången efter Mimmi dog, och det var inte ens särskillt skräpigt.
Jag skulle gärna dammsuga varje dag, om jag fick Mimmi tillbaka!
Nu måste vi också minnas att låsa ytterdörren noggrant till natten, i skogen lurar många faror när man inte längre har en hund som vaktar.
Mimmi kunde vara vaken när som helst på dygnet! Ville man sitta upp tills klockan två på natten hade man sällskap av henne. Likadant ifall man måste stiga upp klockan fem på morgonen, Mimmi hade ingen skillnad.
Hon var också alltid glad.
Hon förebrådde oss aldrig, vad vi än skulle ha gjort.
Hon var nöjd med det enkla liv hon hade.
Jag saknar dig, Mimmi. Vila i frid.
fredag 24 april 2009
Lille Arthur, hösten 1906
Arthur och alla familjemedlemmarna satt till bords. Det var sent på eftermiddagen och alla var hungriga efter dagens arbete. Den klibbiga, vattniga korngrynsgröten luktade inte speciellt gott, men var man så hungrig som Arthur var, så smakade den himmelskt.
Farbror Matt som satt på Arthurs högra sida hade redan lagt upp en rejäl portion åt sig. Arthur tog sleven för att börja lägga upp på sin tallrik. Han fick en rejäl smäll över handen av tant Agdas hårda matsked.
- Tänker du tränga dig före oss andra? Tant Agda var högröd i ansiktet och hon viftade i luften med matskeden som hon just slagit Arthur över handen med.
Arthur gned sig över handen, det hade kommit ett rejält rött märke där som gjorde riktigt ont. Han fick tårar i ögonen. Att tant Agda alltid måste vara så elak mot honom.
- Du ska ta maten sist, efter alla oss andra, du bara är inhyst här! Skulle det inte vara för Matts och min goda vilja skulle du var barnhusbarn istället, eller såld på auktion. Du har fått ett hederligt hem här, och du ska visa mig tacksamhet och respekt! Tant Agda stod upp nu, och viftade med sin matsked under hakan på Arthur medan hon gick på. Till slut slog hon honom över huvudet med matskeden.
- Förlåt, viskade Arthur och nu grät han på riktigt, fast han kämpade för att låta bli. Tant Agda skulle bli riktigt vred ifall hon märkte att han satt vid matbordet och bölade.
- Vad sitter ni och glor på alla? Ta åt er av gröten, har ni inte förstånd att vara tacksamma över att vi har mat på bordet? Tant Agda tog grötsleven och dängde upp en portion till två årige Emil, som satt och såg på uppträdet med stora ögon.
Alla tog i tur och ordning grötsleven, och lade tigande upp gröt på den egna tallriken. När det blev Arthurs tur fanns det ingen gröt kvar längre i kastrullen. Allt var bortskrapat.
Arthur satt och såg ner i sin tomma tallrik medan de andra åt. Tårarna droppade i tallriken, och han försökte att inte visa att han grät. Han visste att han måste sitta kvar vid bordet tills alla hade ätit klart, fast han inte fick någon mat.
När alla äntligen hade ätit upp, och han fick stiga upp från matbordet, gick han ut och lade sig på höskullen. Det började bli kallt här ute nu så här på senhösten, och han försökte bädda ner sig ordentligt i höet.
Det vred till igen i magen av hunger, men också av rädsla. Det var så många olika slags ljud där ute i mörkret, och det kändes otryggt att vara tvungen att sova här ensam. Så olikt den tiden när han hade sovit skavfötters med sin syster Anna hemma i den lilla stugan.
Arthur snörvlade och tårarna började rinna nerför kinderna igen. Han strök bort dem och satte sig upp. Han hade fattat ett viktigt beslut, något som kanske kom att styra hans liv mera än han just då kunde ana.
Farbror Matt som satt på Arthurs högra sida hade redan lagt upp en rejäl portion åt sig. Arthur tog sleven för att börja lägga upp på sin tallrik. Han fick en rejäl smäll över handen av tant Agdas hårda matsked.
- Tänker du tränga dig före oss andra? Tant Agda var högröd i ansiktet och hon viftade i luften med matskeden som hon just slagit Arthur över handen med.
Arthur gned sig över handen, det hade kommit ett rejält rött märke där som gjorde riktigt ont. Han fick tårar i ögonen. Att tant Agda alltid måste vara så elak mot honom.
- Du ska ta maten sist, efter alla oss andra, du bara är inhyst här! Skulle det inte vara för Matts och min goda vilja skulle du var barnhusbarn istället, eller såld på auktion. Du har fått ett hederligt hem här, och du ska visa mig tacksamhet och respekt! Tant Agda stod upp nu, och viftade med sin matsked under hakan på Arthur medan hon gick på. Till slut slog hon honom över huvudet med matskeden.
- Förlåt, viskade Arthur och nu grät han på riktigt, fast han kämpade för att låta bli. Tant Agda skulle bli riktigt vred ifall hon märkte att han satt vid matbordet och bölade.
- Vad sitter ni och glor på alla? Ta åt er av gröten, har ni inte förstånd att vara tacksamma över att vi har mat på bordet? Tant Agda tog grötsleven och dängde upp en portion till två årige Emil, som satt och såg på uppträdet med stora ögon.
Alla tog i tur och ordning grötsleven, och lade tigande upp gröt på den egna tallriken. När det blev Arthurs tur fanns det ingen gröt kvar längre i kastrullen. Allt var bortskrapat.
Arthur satt och såg ner i sin tomma tallrik medan de andra åt. Tårarna droppade i tallriken, och han försökte att inte visa att han grät. Han visste att han måste sitta kvar vid bordet tills alla hade ätit klart, fast han inte fick någon mat.
När alla äntligen hade ätit upp, och han fick stiga upp från matbordet, gick han ut och lade sig på höskullen. Det började bli kallt här ute nu så här på senhösten, och han försökte bädda ner sig ordentligt i höet.
Det vred till igen i magen av hunger, men också av rädsla. Det var så många olika slags ljud där ute i mörkret, och det kändes otryggt att vara tvungen att sova här ensam. Så olikt den tiden när han hade sovit skavfötters med sin syster Anna hemma i den lilla stugan.
Arthur snörvlade och tårarna började rinna nerför kinderna igen. Han strök bort dem och satte sig upp. Han hade fattat ett viktigt beslut, något som kanske kom att styra hans liv mera än han just då kunde ana.
Lille Arthur, hösten 1906
Arthur låg uppe på höskullen, och försökte bädda in sig i höet för att hålla värmen. Det var svårt att sova när man frös. Den kalla höststormen tjöt utanför fähuset, och det blåste in mellan de glesa bräderna.
Arthur försökte bädda in sig ännu djupare, det var redan sent och klockan fem imorgon skulle han redan vara på plats för att mjölka korna. Han bodde numera hos farbror Matt och fick redan göra dagsverke för en full karl.
Farbror Matt hade sagt att Arthur skulle vara tacksam för att han hade blivit omhändertagen i gården och inte utakorderad på auktion. Det hade i och för sig ingen av syskonen blivit, alla hade blivit utplacerade i olika hem.
Yngsta systern Ellen, som var knappt ett år gammal hade tagits hand om av moster Elna och hon hade det ganska bra där. Alla de övriga syskonen hade kommit till olika hem, där de mer eller mindre var arbetskraft i hushållen.
Far bodde ännu kvar i sin lilla stuga. Han hade varit på väg till Amerika i ett halvårs tid nu, men verkade aldrig komma sig iväg. Istället söp han dagarna i ända, och farbror Matt rasade över att andra måste ta hand om hans ungar och föda dem, när far bara söp. Farbror Matt hade också hotat med med att skicka tillbaka Arthur till hemmet, ifall att far inte kom sig iväg någon gång.
Men ikväll när farbror Matt kom hem efter ett besök hos far, hade han iallafall inte sagt något om hotet. Han hade bara ostadigt vinglat in i stugan, efter att först ha fallit två gånger ute på trappan.
Arthur försökte bädda in sig ännu djupare, det var redan sent och klockan fem imorgon skulle han redan vara på plats för att mjölka korna. Han bodde numera hos farbror Matt och fick redan göra dagsverke för en full karl.
Farbror Matt hade sagt att Arthur skulle vara tacksam för att han hade blivit omhändertagen i gården och inte utakorderad på auktion. Det hade i och för sig ingen av syskonen blivit, alla hade blivit utplacerade i olika hem.
Yngsta systern Ellen, som var knappt ett år gammal hade tagits hand om av moster Elna och hon hade det ganska bra där. Alla de övriga syskonen hade kommit till olika hem, där de mer eller mindre var arbetskraft i hushållen.
Far bodde ännu kvar i sin lilla stuga. Han hade varit på väg till Amerika i ett halvårs tid nu, men verkade aldrig komma sig iväg. Istället söp han dagarna i ända, och farbror Matt rasade över att andra måste ta hand om hans ungar och föda dem, när far bara söp. Farbror Matt hade också hotat med med att skicka tillbaka Arthur till hemmet, ifall att far inte kom sig iväg någon gång.
Men ikväll när farbror Matt kom hem efter ett besök hos far, hade han iallafall inte sagt något om hotet. Han hade bara ostadigt vinglat in i stugan, efter att först ha fallit två gånger ute på trappan.
torsdag 23 april 2009
lördag 18 april 2009
Lille Arthur, våren 1906
Inne i storstugan i det lilla huset var det tyst och tryckande. Arthur och hans syskon satt alla på rad i kökssoffan, tysta och skruvade på sig. Mor var död, hon låg i kistan i mitten av rummet.
Hennes sista dagar hade varit ändlösa plågor för henne, hon hade skrikit och vrålat av smärta. Foten hade varit röd och svullen. Den hade blött, och till slut hade den mer och mer börjat att vara; gult illaluktande var. Hon hade också haft hög feber och yrat en massa oredigt. Tillslut, en tidig vacker morgon hade hon börjat andas ojämt, och klockan fem när fåglarna hade börjat sjunga sin morgonsång, dog hon.
Släktingar och grannar hade kommit till huset för att ta farväl av mor, de satt nu och sörplade ljudlöst på sitt kaffe. Viskande röster och skedarnas klirr mot kaffekopparna hördes. Menande blickar mot far som satt bredvid farbror Matt. De två hade tagit sig en styrketår, far satt nu och kastade med huvudet och pratade med underlig röst.
Moster Elna, som hade kommit till gården för att hjälpa till sedan mor hade dött, frågade gästerna om det fick vara en påtår. De flesta sträckte girigt fram sin kaffekopp.
Elna sträckte också fram kaffepannan mot farbror Matt och far, men farbror Matt skakade på huvudet och knackade sig på bröstfickan. Gästerna sneglade nyfiket på de två berusade männen, jaha det var nog till att dricka sig berusad fast hustrun låg i kistan i samma rum!
Arthur och hans syskon steg lättade upp från kökssoffan, när moster Elna sade åt dem att de fick lov att stiga upp. Lilla Lina ryckte Arthur i ärmen och frågade:
- Skall moster Elna bli vår mor nu?
Hennes sista dagar hade varit ändlösa plågor för henne, hon hade skrikit och vrålat av smärta. Foten hade varit röd och svullen. Den hade blött, och till slut hade den mer och mer börjat att vara; gult illaluktande var. Hon hade också haft hög feber och yrat en massa oredigt. Tillslut, en tidig vacker morgon hade hon börjat andas ojämt, och klockan fem när fåglarna hade börjat sjunga sin morgonsång, dog hon.
Släktingar och grannar hade kommit till huset för att ta farväl av mor, de satt nu och sörplade ljudlöst på sitt kaffe. Viskande röster och skedarnas klirr mot kaffekopparna hördes. Menande blickar mot far som satt bredvid farbror Matt. De två hade tagit sig en styrketår, far satt nu och kastade med huvudet och pratade med underlig röst.
Moster Elna, som hade kommit till gården för att hjälpa till sedan mor hade dött, frågade gästerna om det fick vara en påtår. De flesta sträckte girigt fram sin kaffekopp.
Elna sträckte också fram kaffepannan mot farbror Matt och far, men farbror Matt skakade på huvudet och knackade sig på bröstfickan. Gästerna sneglade nyfiket på de två berusade männen, jaha det var nog till att dricka sig berusad fast hustrun låg i kistan i samma rum!
Arthur och hans syskon steg lättade upp från kökssoffan, när moster Elna sade åt dem att de fick lov att stiga upp. Lilla Lina ryckte Arthur i ärmen och frågade:
- Skall moster Elna bli vår mor nu?
torsdag 16 april 2009
Lille Arthur, våren 1906
Arthur högg ved ute på bakgården. Det var tungt atbete för en sexårig pojke, men det måste göras för nu var all ved slut. Far skulle komma hem som först ikväll, han arbetade också ute i skogen nu om dagarna.
Arthur såg sig omkring, för att se att alla fyra småsyskonen fanns inom synhåll. De hade alla fått klä på sig och gå ut, när doktor Gran hade kommit för att se till mor.
Mors fot såg inte bra ut. Det var en vecka nu sedan Arthur hade spillt ut den heta soppan över foten. Mor hade skrikit och ylat, när den redan sjuka foten blev skållad.
Anna och Lilja hade hjälpts åt att torka bort soppan från foten. Mor hade bara vrålat, och daskat båda flickorna över ryggen, så ont hade det gjort.
Då hade far kommit in i stugan, och mor tystnade äntligen. Far såg på foten som var röd och uppsvullen, och nu började det bildas små blåsor där också. Det ännu oläkta såret från yxhugget såg fult ut, och det rann ut något gult därifrån.
Under hela den här sista veckan hade mor legat till sängs. Lilja hade under hela den här tiden bott hos Anderssons, farbror Frans hade motvilligt gått med på det.
Men Lilja behövdes i Anderssons hushåll, och hon behövdes till att sköta om mor. Mor hade blivit så svag att hon inte slapp upp ur sängen själv längre. Såret på foten vätskade mycket och luktade illa, och omslaget måste bytas ofta.
Tillslut hade mor också börjat svettas otroliga mängder, och då hade far skickat bud efter doktor Gran.
Doktor Gran hade varit inne i stugan ganska länge nu, och småsyskonen gnällde runt Arthur att de ville gå in nu. Två åriga Lina gnällde att hon frös om händerna, och vantarna var alldeles våta.
Nu öppnades dörren och doktor Gran kom ut. Han gav de fem barnen på gårdsplanen en hastig blick, fällde upp rockkragen, och hastade iväg. Det blåste kallt från norr idag.
Arthur såg sig omkring, för att se att alla fyra småsyskonen fanns inom synhåll. De hade alla fått klä på sig och gå ut, när doktor Gran hade kommit för att se till mor.
Mors fot såg inte bra ut. Det var en vecka nu sedan Arthur hade spillt ut den heta soppan över foten. Mor hade skrikit och ylat, när den redan sjuka foten blev skållad.
Anna och Lilja hade hjälpts åt att torka bort soppan från foten. Mor hade bara vrålat, och daskat båda flickorna över ryggen, så ont hade det gjort.
Då hade far kommit in i stugan, och mor tystnade äntligen. Far såg på foten som var röd och uppsvullen, och nu började det bildas små blåsor där också. Det ännu oläkta såret från yxhugget såg fult ut, och det rann ut något gult därifrån.
Under hela den här sista veckan hade mor legat till sängs. Lilja hade under hela den här tiden bott hos Anderssons, farbror Frans hade motvilligt gått med på det.
Men Lilja behövdes i Anderssons hushåll, och hon behövdes till att sköta om mor. Mor hade blivit så svag att hon inte slapp upp ur sängen själv längre. Såret på foten vätskade mycket och luktade illa, och omslaget måste bytas ofta.
Tillslut hade mor också börjat svettas otroliga mängder, och då hade far skickat bud efter doktor Gran.
Doktor Gran hade varit inne i stugan ganska länge nu, och småsyskonen gnällde runt Arthur att de ville gå in nu. Två åriga Lina gnällde att hon frös om händerna, och vantarna var alldeles våta.
Nu öppnades dörren och doktor Gran kom ut. Han gav de fem barnen på gårdsplanen en hastig blick, fällde upp rockkragen, och hastade iväg. Det blåste kallt från norr idag.
onsdag 15 april 2009
Lille Arthur, våren 1906
Hjälpehjonet Lilja skurade trägolvet i Anderssons storstuga. Hennes händer var röda och svullna av det kalla skurvattnet, och ryggen värkte efter många timmars hårt arbete.
Kvinnan i huset var en elak en. Redan när Lilja tidigt i morse hade kommit för att hjälpa till i huset, hade kvinnan varit missnöjd. Hon hade högljutt klagat på att Lilja var för mager och klen för att man skulle kunna få någon riktig hjälp från henne.
Nu var det sen eftermiddag och Lilja hade arbetat hårt hela dagen, knappt hade hon fått något att äta heller. Nu skulle det äntligen vankas potatissoppa. Artur lyfte den tunga kastrullen från vedspisen, och med tungan rätt i mun bar han den heta kastrullen mot matbordet. För ett ögonblick undrade Lilja om hon borde ha hjälpt honom med den tunga kastrullen.
Men Lilja vågade inte säga något, kvinnan såg så ilsken och otålig ut där hon satt vid matbordet, med den sjuka foten framför sig sträckt.
Artur såg inte foten som mor hade sträckt ut framför sig, han såg bara den heta kastrullen som han bar på. Därför snubblade han över foten, och den heta potatissoppan flög ut över det nyskurade golvet och mors sjuka fot.
Kvinnan i huset var en elak en. Redan när Lilja tidigt i morse hade kommit för att hjälpa till i huset, hade kvinnan varit missnöjd. Hon hade högljutt klagat på att Lilja var för mager och klen för att man skulle kunna få någon riktig hjälp från henne.
Nu var det sen eftermiddag och Lilja hade arbetat hårt hela dagen, knappt hade hon fått något att äta heller. Nu skulle det äntligen vankas potatissoppa. Artur lyfte den tunga kastrullen från vedspisen, och med tungan rätt i mun bar han den heta kastrullen mot matbordet. För ett ögonblick undrade Lilja om hon borde ha hjälpt honom med den tunga kastrullen.
Men Lilja vågade inte säga något, kvinnan såg så ilsken och otålig ut där hon satt vid matbordet, med den sjuka foten framför sig sträckt.
Artur såg inte foten som mor hade sträckt ut framför sig, han såg bara den heta kastrullen som han bar på. Därför snubblade han över foten, och den heta potatissoppan flög ut över det nyskurade golvet och mors sjuka fot.
tisdag 14 april 2009
Lille Arthur, våren 1906
Det var kallt i den lilla stugan nere i dalen. Natten hade varit kylig och elden i kaminen hade brunnit ut för flera timmar sedan. Nu var klockan fem på morgonen och i Anderssons sovkammare började man vakna till.
Arthur var redan vaken, han låg skavfötters med sin syster Anna. Det var trångt i den smala bädden, men de två barnen var vana att ha det så.
Mor var redan uppe, Arthur hörde hennes haltande gång i storstugan. Mor hade huggit sig i foten med yxan när hon skulle hugga ved i förra veckan. Såret hade ännu inte helnat, och mor kunde knappt gå på foten. Doktor Gran hade sagt att mor måste vara försiktig så att hon inte fick kallbrand i foten.
Idag skulle hon äntligen få lite efterlängtad hjälp i hushållet. Farbror Frans hade lovat att låna ut ett av sina hjälpehjon, eftersom det började bli tungt för mor att nästan ensam klara av åttapersoners hushållet. Åttaåriga Anna var till stor hjälp för mor, och sexårige Arthur hjälpte också till med barnpassningen av de fyra småsyskonen. Far fick nu ensam klara av morgonmjölkningen i ladugården och allt annat som mor brukade hjälpa honom med.
Arthur kom upp och gick över det kalla trägolvet, och såg ut genom storstugans fönster.
- Nu kommer hon mor, ropade han ivrigt.
Arthur var redan vaken, han låg skavfötters med sin syster Anna. Det var trångt i den smala bädden, men de två barnen var vana att ha det så.
Mor var redan uppe, Arthur hörde hennes haltande gång i storstugan. Mor hade huggit sig i foten med yxan när hon skulle hugga ved i förra veckan. Såret hade ännu inte helnat, och mor kunde knappt gå på foten. Doktor Gran hade sagt att mor måste vara försiktig så att hon inte fick kallbrand i foten.
Idag skulle hon äntligen få lite efterlängtad hjälp i hushållet. Farbror Frans hade lovat att låna ut ett av sina hjälpehjon, eftersom det började bli tungt för mor att nästan ensam klara av åttapersoners hushållet. Åttaåriga Anna var till stor hjälp för mor, och sexårige Arthur hjälpte också till med barnpassningen av de fyra småsyskonen. Far fick nu ensam klara av morgonmjölkningen i ladugården och allt annat som mor brukade hjälpa honom med.
Arthur kom upp och gick över det kalla trägolvet, och såg ut genom storstugans fönster.
- Nu kommer hon mor, ropade han ivrigt.
söndag 12 april 2009
Sjukdomen :(
Sjukdomen fortsätter att härja i huset, den byter bara näste. Från mellansonen, till äldste sonen, till mig. Ännu är det två i familjen som inte har insjuknat, vem står på tur härnäst?
Det har gjort jäv*a sjukt i halsen, och huvudet värker som f*n. Feber har jag också, igår kväll mätte jag upp 38,1. Eftersom jag ju då behövde ett sjukintyg, stack jag imorse iväg till HVC för att få mig ett.
Efter att ha suttitt ett tag i väntrummet, slapp jag till slut in i mottagningsrummet. Där blev jag undersökt i halsen, näsan, öronen och febern mättes.;37, 3 morgontemp.
Resultat: 1 dag sjukledigt (idag). Och ett vänligt "hoppas att du blir bättre snart".
Hoppas jag också. Verkligen välfungerande *not*.
För att övergå till något trevligare, så verkar ju våren ha kommit. Som synes på bilden så blommar det redan! Genast jag blir i skick skall jag dra igång vårarbetet ute i trädgården.
lördag 11 april 2009
Glad Påsk :)
Påsken rullar på, och börjar bli på bättre sidan. Påsken är egentligen ganska trist, och enligt mig rätt så onödig högtid att fira. Det enda som är bra med påsken är filmerna som kommer, och de hinner jag ändå inte se.
Jag jobbar nämligen under påsken, och är ganska nöjd med att ha det så.
Långfredag: precis som namnet säger; en otroligt lång dag. Inga affärer är öppna, ingenting är öppet, kort sagt händelselöst.
Och går man tillbaka hundra år eller så, var det ju ännu värre: alla; stor som liten skulle vara klädda i svart. Hur hade man råd med svarta kläder åt hela familjen, det var ju fattigt på den tiden, och familjerna var stora.
Arbeta fick man inte under långfredagen. Kniv och sax var förbjudet att hålla i. Utomhus fick man knappt heller vistas. Lek och glam var förbjudet. Sjunga fick man inte heller göra.
Det blev alltså till att sitta inne, och inte göra någonting. Stora familjer; alla församlade i storstugan hela, långa dagen. Inte arbeta, inte leka, inte sjunga. Fick man ens prata, tro!?
Påsklördag: häxdag. Ganska kul, men inte så roligt när man jobbar skifte och behöver få sova. Det hjälper inte att plocka batterierna ur dörrklockan, häxorna börjar nämligen dunka och banka på dörren ifall ingen öppnar när de ringer på. I vissa fall kan det till och med hända att häxornas föräldrar säger att "jo, jo, dom är nog hemma, gå dit igen bara och knacka på, knacka hårt så att det hörs". So there.
Påskdagen: så där dag, man skulle gärna fara ut handla på stan, ifall man är ledig, men inget är ju öppet.
Påskannandagen: samma som påskdagen.
Tisdag: vardagen börjar igen, och vi påskarbetare har ledigt! Alla affärer är öppna, allt är öppet, allt är i sin ordning igen!
torsdag 9 april 2009
På stranden, del 3
På en strand någonstans i Syd Europa
Nästan 400 år senare
Klockan 12.30
Anette är på semester och strosar på den härliga stranden. Vinden blåser sakta genom hennes mörka hår.
Det här är verkligen ett semesterparadis! Den heta, ljusa sanden och de släta vita stenarna. Vågornas brus. Allt är så vackert.
Vad hon inte kan förstå, är varför det känns så dystert här. Speciellt när man går upp i borgen, och ser ut genom det lilla fönstret som vetter mot stranden.
Anette får varje gång lätt huvudvärk, när hon står där uppe och ser ut över stranden. Hon måste vända sig bort från fönstret, det är något som smärtar.
Precis som om man kunde se genom tiden; genom ett fönster, en tragisk händelse.
Vinden som blåser från havet, vågorna som brusar mot stranden och gör så att sanden skuffas allt högre upp, vad allt har de att berätta?
Nästan 400 år senare
Klockan 12.30
Anette är på semester och strosar på den härliga stranden. Vinden blåser sakta genom hennes mörka hår.
Det här är verkligen ett semesterparadis! Den heta, ljusa sanden och de släta vita stenarna. Vågornas brus. Allt är så vackert.
Vad hon inte kan förstå, är varför det känns så dystert här. Speciellt när man går upp i borgen, och ser ut genom det lilla fönstret som vetter mot stranden.
Anette får varje gång lätt huvudvärk, när hon står där uppe och ser ut över stranden. Hon måste vända sig bort från fönstret, det är något som smärtar.
Precis som om man kunde se genom tiden; genom ett fönster, en tragisk händelse.
Vinden som blåser från havet, vågorna som brusar mot stranden och gör så att sanden skuffas allt högre upp, vad allt har de att berätta?
På stranden, del 2
På en strand någonstans i Syd Europa
Två månader senare
Klockan 05.00
Det är disigt på stranden, och solen har ännu inte stigit upp. Luften är rå och lite kylig.
Kylig är också Maries kropp, hon ligger där på stranden för evigt väntandes på Julius, med ett svärd stucket genom hjärtat. Hennes ögon är vidöppna och stirrar rakt ut. I ögonen syns ännu smärtan, frågorna som aldrig fick något svar.
Vart lämnade Julius, varför kom han inte?
I de glasartade ögonen syns också smärtan över att barnets liv släcktes, förrän det ens hade fått börja. Att hon hade tvingats släcka både sitt eget liv och barnets.
Inne i den höga borgen en bit bort på stranden, står en gammal man och ser ut genom borgens lilla fönster. Yrvaket blinkar han med ögonen när han ser ut över stranden. Han ruskar olustigt på kroppen, och sträcker på sin morgonstela rygg.
Mannen ser den unga kvinnan som ligger nere på stranden, och blodet som rinner ur hennes kropp. Livet har flytt, och hennes kropp håller på att täckas av sanden, som blåser i virvlar på stranden.
Vinden från havet kommer att bli kraftig idag.
Två månader senare
Klockan 05.00
Det är disigt på stranden, och solen har ännu inte stigit upp. Luften är rå och lite kylig.
Kylig är också Maries kropp, hon ligger där på stranden för evigt väntandes på Julius, med ett svärd stucket genom hjärtat. Hennes ögon är vidöppna och stirrar rakt ut. I ögonen syns ännu smärtan, frågorna som aldrig fick något svar.
Vart lämnade Julius, varför kom han inte?
I de glasartade ögonen syns också smärtan över att barnets liv släcktes, förrän det ens hade fått börja. Att hon hade tvingats släcka både sitt eget liv och barnets.
Inne i den höga borgen en bit bort på stranden, står en gammal man och ser ut genom borgens lilla fönster. Yrvaket blinkar han med ögonen när han ser ut över stranden. Han ruskar olustigt på kroppen, och sträcker på sin morgonstela rygg.
Mannen ser den unga kvinnan som ligger nere på stranden, och blodet som rinner ur hennes kropp. Livet har flytt, och hennes kropp håller på att täckas av sanden, som blåser i virvlar på stranden.
Vinden från havet kommer att bli kraftig idag.
onsdag 8 april 2009
På stranden, del 1
På en strand någonstans i Syd Europa
År 1630
Klockan 10.00
Förmiddagssolen lyser redan varmt och vågorna sköljer mot stranden. Havsfåglarna skriker. En ung kvinna står ensam på stranden, med händerna i kors över bröstet. Vinden blåser svagt genom Maries hår, och hon spanar förväntansfullt ut mot havet.
Det är idag han skall komma, hennes Julius. Det måste vara idag!
Som hon har väntat. Och som hennes far har frågat. Han anar säkert något.
Men Marie är säker på sin sak. När Julius kommer skall hon fly tillsammans med honom.
Börja ett nytt liv, fri som fågeln. Låta kompassen styra dit den vill, vart som helst på kartan.
Bara Julius kommer. Marie känner att det suger till i magen av fruktan. Tänk om han inte kommer, det är ju sjuttonde dagen nu som hon står här nere och väntar. Väntar och spanar och hoppas.
Det fladdrar till i magen. Barnet. Julius barn. Deras son, som far inte vet något om, men snart kommer att börja märka. Redan anar han.
Därför måste Julius komma idag. Marie måste slippa bort; iväg över havet, bakom bergen och de höga vassen. Där kommer hon att kunna föda sin son, och börja sitt liv tillsammans med Julius.
År 1630
Klockan 10.00
Förmiddagssolen lyser redan varmt och vågorna sköljer mot stranden. Havsfåglarna skriker. En ung kvinna står ensam på stranden, med händerna i kors över bröstet. Vinden blåser svagt genom Maries hår, och hon spanar förväntansfullt ut mot havet.
Det är idag han skall komma, hennes Julius. Det måste vara idag!
Som hon har väntat. Och som hennes far har frågat. Han anar säkert något.
Men Marie är säker på sin sak. När Julius kommer skall hon fly tillsammans med honom.
Börja ett nytt liv, fri som fågeln. Låta kompassen styra dit den vill, vart som helst på kartan.
Bara Julius kommer. Marie känner att det suger till i magen av fruktan. Tänk om han inte kommer, det är ju sjuttonde dagen nu som hon står här nere och väntar. Väntar och spanar och hoppas.
Det fladdrar till i magen. Barnet. Julius barn. Deras son, som far inte vet något om, men snart kommer att börja märka. Redan anar han.
Därför måste Julius komma idag. Marie måste slippa bort; iväg över havet, bakom bergen och de höga vassen. Där kommer hon att kunna föda sin son, och börja sitt liv tillsammans med Julius.
tisdag 7 april 2009
??
F*n. Varför blir texten så där ihoptryckt? Jag har försökt redigera mitt förra inlägg två gånger efter publiceringen, men det funkar inte :(
Vad gör jag för fel?
Vad gör jag för fel?
Husmodersblogg; fortsättning...
Shit. Efter att jag hade plockat fram terassmöblemanget, och satt fram utevårblommorna, ser det ur så här. Terass stolarna och bordet är alldeles nersnöade, och i övrigt ser omgivningen ut så här. Tänk om mina vårblommor i krukor har dött!
Efter att jag hade läst min husmodersblogg från igår, märkte jag ju nog att den lämnade lite till halvs. En husmorsdag slutar ju ingalunda vid halv åtta på kvällen, nej det finns mycket husmorssysslor kvar än på kvällskvisten.
Här följer alltså fortsättningen på gårdagens husmodersblogg:
Kl 20.00 Nytt upplockande av allt som ligger på fel plats i huset. Tidningar ligger överallt, skolryggsäckar på fel ställen, tomma kaffekoppar och dricksglas finns utspridda runt i huset...
Kl 21.00 Kollar hur mycket pengar som finns på mitt konto. Obs! Viktig husmorsuppgift, en riktig husmor måste se till att det alltid finns pengar att tillgå, fram tills nästa lönedag.
Kl 21.15 Städar upp i köket, det ser trevligare ut nästa dag om all disk är bortplockad och allt saftspill är upptorkat.
Kl 21.45 Åker iväg för att hämta äldste sonen från hans flickväns.
Kl 22.15 Hemma igen. Mäter igen feber på mellansonen.
Kl 22.30 Ger febernedsättande värkmedicin till mellansonen, och säger att han inte behöver gå till skolan imorgon. Han blir glad.
Kl 22.45 Jag kör ett hastigt varv med damsugaren genom huset. Bort med allt rosk och skräp som dragits in under dagens lopp. Bort också med alla dammtussar, hundhår och katthår.
Kl 23.15 Husmorsjobbet fortsätter i hjälpköket. Och nu blir det till att jobba. Ordna med dagens smutskläder, och det stämmer; vi ligger efter med klädtvätten, allt ryms inte ens in i tvättkorgen. Medan tvättmaskinen tvättar, plockar jag undan torra kläder från torkstället. Jag slänger dom i en hög, nu gäller det att ordna plats att hänga upp ny tvätt på, när tvättmaskinen har jobbat klart.
Kl 23.45 Jag läser dagstidningen. Den läses alltid vid den här tiden på dygnet, så det är inget konstigt med det.
Kl 00.00 Tvättmaskinen har bykt klart, jag tömmer den och hänger upp tvätten. En del av tvätten måste vara torr imorgon redan kl 7, som husmor gäller det att hålla sig inom tidsramarna!
Kl 00.15 Läggdags.
måndag 6 april 2009
Husmorsblogg :)
Eftersom det är inne att skriva husmorsblogg så tänkte jag också bidra :)
Kl 07.00 Mina kära arbetskamrater har anlänt till sin jobbplats, och jag kan lämna över nycklarna och ansvaret till dem. Efter rapporten om nattens händelser, går jag för att byta kläder och lämnar ett av traktens sjukhus för att åka hem. Redan till utfarten ute vid vägen tänkte jag krocka med en vit bil!
Det är inte första gången det har varit nära ögat under mina tidiga hemresor, det är snarare regel än undantag. Idag klarar jag ändå av att skärpa mig under resten av bilresan, jag kämpar med att hålla ögonen öppna.
Kl 07.45 Kidsen klär på sig ytterkläderna för att gå till skolan. Jag möter dem i dörren. Hunden viftar på svansen och gnäller kärvänligt.
Kl 08.00 Min man tar hand om hunden, och jag lägger mig i sängen och jag ska just till att somna, när min telefon ringer: yngste sonen upplyser mig om att "det var ju stafettkarnevals träning idag, och jag har inga träningskläder med". Jag säger att kläderna som han redan har på sig, ju också är träningskläder. Jag somnar.
Kl 14.30 Jag vaknar, och äter morgonmål och dricker kaffe. Jag plockar i en tvättmaskin, jag fick redan i morse höra av äldste sonen, att vi ju inte har några rena kläder ;) Jag skippar middagslagningen, vi har viktigare saker för oss idag än att koka mat. Billys Panpizza får duga. Bilden ovan är från ett annat tillfälle, när vi hade haft bättre tid med matlagningen. Idag ska vi istället ut på stan.
Kl 16.15 Mina två yngsta söner och jag sitter i bilen på väg in till stan. Vi ska handla kläder. Mat måste också inhandlas.
Kl 17.30 Mellerste sonen känner sig sjuk, och vi mäter feber. Sjuk. Hunden får mat, jag plockar ur diskmaskinen och fyller i nytt. Bloggar. Ringer till äldste sonen, och gör upp om när jag ska komma och hämta honom från flickvännens ikväll.
Kl 18.30 Hunden trissar på här, hon vill ut. Det är dags för hennes promenad. Min man går ut med henne. Jag plockar undan i huset, här är är så rörigt.
Kl 19.30 Bloggar igen.
söndag 5 april 2009
I nattens mörker
Det är mörkt och kusligt ute.
Jag kan inte se ut, alla fönster är fördragna.
Allt är stilla, inte ett ljud hörs.
Det är kallt och jag fryser.
Jag skulle vilja ha en filt att svepa om mig, men det finns ingen.
Jag är stel i hela kroppen och det värker.
Mina ögon är rödsprängda och mitt ansikte likblekt.
Ett ljud hörs och jag stelnar till.
En misstanke om att jag inte längre är ensam.
Vargtimmen.
Jag vänder på huvudet och ser på klockan uppe på väggen. Två minuter över fyra. Borde jag kanske börja göra i ordning medicinerna inför morgonronden? Dricka lite kaffe, för att hållas vaken? Om tre timmar är klockan sju, och då går jag av mitt pass och får äntligen gå hem och sova.
Jag kan inte se ut, alla fönster är fördragna.
Allt är stilla, inte ett ljud hörs.
Det är kallt och jag fryser.
Jag skulle vilja ha en filt att svepa om mig, men det finns ingen.
Jag är stel i hela kroppen och det värker.
Mina ögon är rödsprängda och mitt ansikte likblekt.
Ett ljud hörs och jag stelnar till.
En misstanke om att jag inte längre är ensam.
Vargtimmen.
Jag vänder på huvudet och ser på klockan uppe på väggen. Två minuter över fyra. Borde jag kanske börja göra i ordning medicinerna inför morgonronden? Dricka lite kaffe, för att hållas vaken? Om tre timmar är klockan sju, och då går jag av mitt pass och får äntligen gå hem och sova.
lördag 4 april 2009
Städdags - tråkdags
Det är städdags igen. Finns det något tristare? Vi borde börja på, bara för att få det gjort någon gång. Iställer sitter jag och glor genom fönstret på dessa två vackra träd ute på vår bakgård.
Snart är det ju sommar, och då får man flytta ut på bakgården istället. Man lagar mat ute, man äter ute, man solar ute, man läser ute och man skriver ute. Man kan också sova ute, någon i familjen skulle en gång sova i tält här ute på bakgården.
Men det blev till intet. Myggen surrade och stacks, och traktens katter hade samling på vår bakgård. Katterna hade hoppat på tälttaket...
Så uteliggarna kom in istället.
Fast nu var det ju städningen istället. Jag såg igår på ett jättebra program - Berg flyttar in hos Pernilla Wahlgren.
Pernilla bor verkligen fint, nästan som i ett slott. Inomhus var det också fint och stökrörigt. Som här då, alltså. Pernilla och jag har i övrigt samma stil att hela tiden plocka undan saker, samtidigt som vi rör oss genom huset. Städa samtidigt som man gör annat, alltså.
Förresten så är det ständigt rörigt i ett hus där det bor många barn. Det vet jag, jag har erfarenhet på det området. Tack ändå Pernilla, för att du ställde upp och visade upp dit hus utan att ha tagit dit en städfirma först.
Nu kan jag se på stökröran med nya ögon, till och med kändisar visar upp sitt hem med stökröra och allt. Stökröra är normalt.
Jag tror det får räcka med att dammsuga idag, köket och toaletterna skurade jag redan igår. Sedan tar alla hand om sin egen stökröra. Det kommer att bli jättefint här.
fredag 3 april 2009
Fest ikväll (pö sänt)
Det blir fest ikväll hos en kär vän http://www.bloggen.fi/stig Han fyller 5 år. Nisse kisse och jag ska gå på festen, jag är faktiskt enda människan som ska komma.
Det ska bli jättespännande, och jag lovar härmed att fungera som katternas chaufför ifall de vill ut på krogen efteråt.
Vi har köpt present, en flaska salmix (berätta inte för Stig). Jag har kryddat den med extra salmiak så att det ska bli rejält, han ville ju inte ha någon likör.
Nisse är bara trög och vill inte stiga upp ur soffan. Jag tycker att vi kunde börja åka iväg snart, ju tidigare, desto bättre!
torsdag 2 april 2009
Sommar på spanska solkusten
Solen stod redan högt på himlen när jag vaknade i det kvalmiga hotellrummet. Det hördes ljud utifrån; bilar som gasade på och tutade, människor som skrattade och ropade på ett främmande språk.
Jag steg upp ur sängen och gläntade på gardinen. Havet där ute lyste blått, och vågornas brus kunde höras ända hit upp. Jag ville gå och simma i havet!
Hastigt klädde jag på mig och gick ut. Hettan slog emot mig när jag kom ut på hotelltrappan. Vid uteserveringen satt en grupp människor och diskuterade högljutt. En liten pojke ropade något på spanska till sin mamma, som bara daskade till honom över baken till svar.
Jag gick vidare mot stranden. Asfalten brände het under mina bara fötter. Bilarna som körde förbi luktade bensin och avgas, och rörde upp en massa damm i luften. Det sved till i ögonen.
Men vad gjorde det, nu var jag äntligen nere vid stranden och skulle få kasta mig i havet! Jag kastade badlakanet och min solklänning i en hög på en ledig solstol. Jag sprang över den heta sanden som brände under fotsulorna, och saktade till när jag kom fram till det fräsande havet.
Det svala vattnet kändes ljuvligt mot mina heta, dammiga ben. De släta stenarna på havsbottnen som vågorna hade format under tusentals år kändes behagliga att stå på. Jag lyfte upp en och såg på den. Så vacker den var, nästan helvit.
Jag slängde iväg stenen långt ut i de mäktiga vågorna. Stenen hörde hemma där! Nu böjde jag mig framåt och dök i under det svala vattnet. Jag öppnade ögonen under vattnet och såg en massa vita stenar på den klara havsbottnen.
Plötsligt hördes ett fräsande brus och en väldig våg knuffade in mig mot stranden, för att sedan dra sig tillbaka ut mot havet med en väldig kraft. Den drog i mina ben, tvingade mig med ut mot havet, långt bort från den vackra stranden.
Jag kämpade emot, men vågen var övermäktig. Luften i mina lungor hade för länge sedan tagit slut, och nu drog jag istället in av det svala vattnet i lungorna. Är det så här det känns att dö, tänkte jag.
****
Jag vaknade av väckarklockans signal.
Jag steg upp ur sängen och gläntade på gardinen. Havet där ute lyste blått, och vågornas brus kunde höras ända hit upp. Jag ville gå och simma i havet!
Hastigt klädde jag på mig och gick ut. Hettan slog emot mig när jag kom ut på hotelltrappan. Vid uteserveringen satt en grupp människor och diskuterade högljutt. En liten pojke ropade något på spanska till sin mamma, som bara daskade till honom över baken till svar.
Jag gick vidare mot stranden. Asfalten brände het under mina bara fötter. Bilarna som körde förbi luktade bensin och avgas, och rörde upp en massa damm i luften. Det sved till i ögonen.
Men vad gjorde det, nu var jag äntligen nere vid stranden och skulle få kasta mig i havet! Jag kastade badlakanet och min solklänning i en hög på en ledig solstol. Jag sprang över den heta sanden som brände under fotsulorna, och saktade till när jag kom fram till det fräsande havet.
Det svala vattnet kändes ljuvligt mot mina heta, dammiga ben. De släta stenarna på havsbottnen som vågorna hade format under tusentals år kändes behagliga att stå på. Jag lyfte upp en och såg på den. Så vacker den var, nästan helvit.
Jag slängde iväg stenen långt ut i de mäktiga vågorna. Stenen hörde hemma där! Nu böjde jag mig framåt och dök i under det svala vattnet. Jag öppnade ögonen under vattnet och såg en massa vita stenar på den klara havsbottnen.
Plötsligt hördes ett fräsande brus och en väldig våg knuffade in mig mot stranden, för att sedan dra sig tillbaka ut mot havet med en väldig kraft. Den drog i mina ben, tvingade mig med ut mot havet, långt bort från den vackra stranden.
Jag kämpade emot, men vågen var övermäktig. Luften i mina lungor hade för länge sedan tagit slut, och nu drog jag istället in av det svala vattnet i lungorna. Är det så här det känns att dö, tänkte jag.
****
Jag vaknade av väckarklockans signal.
onsdag 1 april 2009
Vår och solsken
Kan det bli bättre. Nu börjar det äntligen dra ihop sig mot sommar, eller iallafall mot våren! Solen skiner, det droppar från taket, terassmöblemanget är framplockat.Bara att klä på sig vinterjackan och sätta sig ute och sola.
Eller så gör man som Nisse kisse här ovan och solar inomhus, det går bra också!
Utförsåkningen, del 2
Såja. Birgitta fäster blicken på det gamla trädet utanför pensionatet, tänk att det trädet syns ända hit upp! Just när Birgitta ska häva sig iväg kommer två tranor flygandes från ingenstans, varifrån kom de? Tranor vid alperna!? Vad ska man tro om det!? Birgitta stannar i alla fall upp och kommer av sig. Känns lite underligt; olustigt för ett ögonblick, fast det skakar hon av sig. Hon ska ju susa ner! Visa John att hon inte platsar i hans nybörjargrupp! Hon häver sig iväg. Det glider verkligen fint idag, första kurvan går med den glans, och som med den elegans hon skulle ha velat visa för John…
****
Nu har blodet slutat att susa i öronen, och Birgitta känner att andningen har lugnat ner sig. Hon lyfter blicken mot pensionatets dörr, och lyfter handen igen för att knacka på. Hejdar sig ännu en gång, känner att hon blir svag i hela kroppen. Vänder sig mot taxichauffören som håller henne stadigt under hennes vänstra arm och säger med svag röst: ”Du kan ge mig rullstolen, det blir lite tungt för mig att stå”.
****
Nu har blodet slutat att susa i öronen, och Birgitta känner att andningen har lugnat ner sig. Hon lyfter blicken mot pensionatets dörr, och lyfter handen igen för att knacka på. Hejdar sig ännu en gång, känner att hon blir svag i hela kroppen. Vänder sig mot taxichauffören som håller henne stadigt under hennes vänstra arm och säger med svag röst: ”Du kan ge mig rullstolen, det blir lite tungt för mig att stå”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)