Återuppstånden

Hela nätet har vält för mig och all e-post är raderad :( 

Först idag har nätet någotsånär återuppstått. Ifall jag missar någon kommentar vet ni alltså vad det beror på, att all min e-post är förlorad...

En ruggig spökhistoria, del 7

Tommy, Björn och Malin stod i skydd av den mörka skogen och såg häxan dra igen dörren efter sig och

Emilia. Alla tre darrade av både köld och rädsla. 

 "Kan vi inte gå hem nu", grät Malin och skakade i hela kroppen.

"Hem?!", sa Tommy och glömde nästan att viska. "Du är ju inte klok, vi kan ju inte lämna Emilia dä heller!"

"Nej men om vi hämtar pappa, så kanske han…"

   "Nu är du tyst", knep Tommy av. "Att hämta hit pappa, det skulle verkligen vara höjden av allt här. 

Vi ska hämta tillbaka Emilia, och sedan sticker vi härifrån så snabbt som möjligt", sade han bestämt. 

Han nickade med huvudet åt Björn som nickade tillbaka.

De tre barnen började dra sig i samlad trupp mot häxans hus, sakta och försiktigt. De var rädda, men de visste vad de hade att göra.

Inne i huset satt Emilia på en ranglig köksstol med sin sjuka fot upplyft på en pall. Hon hade slutat gråta nu, för foten kändes lite bättre nu. Häxan såg inte heller lika farlig ut här inne ljuset. Hon hade tagit av sig sin svarta kappa och sjal, och nu syntes håret som hon hade fäst i en lång fläta längs ryggen. 

Håret hade en fin mörkbrun färg fast det var lite gråsprängt. Hon hade också vackra bruna ögon, de såg nästan riktigt snälla ut när hon såg på Emilia och pratade med henne. Fast nu såg häxan mest koncentrerad ut och hon hade satt glasögonen på näsan. Hon såg noga på Emilias fot som hon hade strukit en starkt luktande salva på. Just nu stack det sådär skönt och behagligt i foten och gjorde inte alls ont längre. 

Häxan rörde försiktigt  på taggen, den var större och satt djupare än vad hon först hade trott. Häxan steg upp för att se om grytan, där hon hade satt något att koka som nu hade det kokat upp. 

Hon rörde om i grytan och plockade med hjälp av en hålslev upp en stor, grov nål och ett annat metallföremål.

En ruggig spökhistoria, del 6

Där ute bakom häxans fönster rådde panik. Emilias sko hade fastnat bland mossan och stenarna under häxans fönster. Nu stod hon där i bara strumpan och hoppade på ett ben. Pojkarna försökte hitta skon i mörkret, men den var som uppslukad där i mörkret bland mossan och stenarna. Malin skrek:

"Häxan kommer ut! Spring!"
Barnen sprang. De sprang som vettvillingar iväg in i den mörka skyddande skogen. Alla utom Emilia, hon låg kvar i gräset. Hon hade trampat på en ros tagg, och den hade strukit rakt in i foten eftersom hon inte hade någon sko på. Nu gjorde det så ont, både där taggen satt och i vristen som hade vikit sig under henne när hon hade försökt springa iväg med taggen i foten.


Häxan stod förundrad i dörröppningen och såg de tre barnen fly in i skogen. En godispåse låg kvar på marken med godiset uthällt. Häxan såg från de flyende barnen och till påsen, och skakade på huvudet. Hon började  vaggande gå över det våta gräset fram till godispåsen. På vägen dit höll hon på att snubbla över något som låg på gräset i mörkret.

"Vad i hela världen är det här?!" Häxan blev så förvånad att hon pratade högt för sig själv. Det gjorde hon i och för sig ofta, eftersom hon var en ensam människa. Men vad var nu dethär? Ett bylte? Hon böjde sig mödosamt ner för att se närmare på byltet, och såg nu att byltet hade hår. Häxan tog beslutsamt tag i ”byltets” hår och vände på dess huvud. En flicka! Med hårt hopknipna ögon. Munnen var också hopknipen som ett streck. Inte andades hon heller, men häxan visste nog bättre, inte var denhär flickan död inte. Hon höll andan antingen av skräck, eller så hade hon helt enkelt glömt bort att andas. Nu öppnade flickan upp ögonen till en liten springa, och sedan så drog hon efter andan, som om hon tänkte skrika till. Men det kom inte ett ljud över hennes läppar. Häxan sa:

" Stig upp. Där kan du inte ligga. Seså, det tjänar inget till att ligga där och hålla andan och knipa fast ögonen som om du inte var här. För nu ligger du här på min gräsmatta och dina kamrater sprang iväg och lämnade dig här liggandes. Varför gjorde de så?"

Emilia vågade inte längre bara ligga där med hopknipen mun, utan svarade med låg röst:         
"De blev så rädda för tant."

Tant! Det var verkligen första gången som någon hade kallat häxan för tant. Häxan måste riktigt småle, men då knep Emilia fast ögonen igen när hon såg häxans gråa tänder skymta bakom de torra läpparna.

"Seså, ta mig i armen här", sa häxan beslutsamt och räckte fram handen mot Emilia, som inte vågade något annat än att greppa tag i häxans torra, beniga hand. Det var en stark hand, hon drog upp Emilia på fötter på ett huj. Så märkte hon att Emilia stod där i bara strumpan och verkade av allt att döma skadad också. Häxan sa kort:

"Kom med in."


Emilia såg ut som att hon ville springa sin väg, men häxan höll ännu henne bestämt i handen, och började fösa henne mot dörren. Emilia grät stilla och vågade inte annat än att följa med och hon såg hur den tunga ekdörren med järnbeslagen närmade sig, hotfullt närmare och närmare för varje steg.

En ruggig spökhistoria, del 5

Elden sprakade värmande och trivsamt i häxans öppna spis. Häxan värmde sina knotiga händer så nära elden hon kunde. Det var verkligen kallt och rått ute ikväll. Den svarta katten Murre låg framför öppna spisen och tryckte sig mot muren. Murre spann belåtet när häxan kliade honom bakom öronen.

"Det är allt tur att jag har dig Murre", sa häxan och strök varsamt den spinnande katten över pälsen. "Ingen annan vill ju kännas vid oss, och inte vid Farao heller. Stackarn, han hade ju varit död om vi inte hade räddat honom ur dendär hiskeliga buren, som de där männen hade satt ut. Och inte kontrollerar de heller ifall de har fått någon fångst, Farao var ju halvdöd när vi fann honom, minns du det Murre?" 

Katten spann belåtet vidare, öppnade bara ögonen lite och kisade på häxan.

Det knäckte till lite bakom fönstret. Murre ryckte till och slutade spinna, och han såg avvaktande dit.



"Ingen fara Murre lille", sa häxan med lite sömnig röst, "det är bara nordan som ligger på ikväll och den får alltid kammarfönstret att knaka så där otäckt.".
 
Häxan gäspade till och tänkte på hur lycklig hon var över att ha Murre och Farao, utan dem skulle hon inte ha någon. Ingen i hela världen, alla skydde henne och var rädda för henne, tyckte att hon var ful, och sa att hon var elak. 

Häxan hade fått utstå spott och spe under hela sitt liv, redan när hon var liten. Också då hade hon bott här i stugan tillsammans med sin mamma, och deras tre svarta katter. Barnen i skolan retade häxan för att hon var `trollpackans unge`. De var alla rädda för häxan; trodde att hon kunde förtrolla dem, eller att hon skulle sprida sina löss på dem. 

Häxan hade aldrig i hela sitt liv haft löss, hennes mamma hade alltid bot mot sådant. I det lilla huset hade det aldrig funnits några löss och inga andra sjukdomar heller. 

När människorna nere i samhället var höstförkylda, rörde häxan i all stillhet ihop sina egna brygder av örter som hon hade odlat under sommaren och skördat på hösten. Av örterna fick häxan ihop stärkande drycker, som hon drack av och klarade sig frisk hela vintern igenom.


Nej men nu knakade det till igen, och det var ju någon som pratade där ute bakom fönstret också! Det hörde ju både häxan och Murre! Katten hade slutat att spinna och höll nu vaksamt upp huvudet. 

Nu lät det dessutom som om någon höll på att gräva där ute också, under fönstret. 

Häxan reste sig mödosamt upp för att gå och se vad som stod på därute.

En ruggig spökhistoria , del 4

Flickorna såg tveksamt på varandra. Dethär skulle inte mamma ha tyckt om. De hade alltid varit förbjudna att gå nära häxans hus, och speciellt ikväll kunde det ju bli riktigt farligt. 

Förra året hade Bengtsson hittat  Olle Herrgårds hund liggandes död i gräset en bit från häxans hus morgonen efter Halloween. Alla sa att det var häxan som låg bakom det; i sin ondska hade hon dödat hunden, och hunden själ hade ännu inte fått ro, visste Olle Herrgård att berätta på byn. Han sa att han ännu kunde höra hunden krafsa på dörren under mörka stormiga kvällar, som om den ville undgå häxan. Om och om igen under stormiga kvällar, hundens själ hade blivit jordbunden, berättade Olle Herrgård för alla.

Så flickorna var ordentligt rädda. Tänk om häxan skulle döda dem alla, och lämnade dem liggandes där ute i det kalla gräset och så skulle någon hitta deras kroppar nästa dag. De skulle också, liksom hunden bli jordbundna och i evighet jagas av häxan. Varje mörk, stormig kväll skulle de förgäves rycka i sina hemmansdörrar för att få slippa in, för att undgå häxan. Men förgäves skulle det vara, för liksom hunden så skulle ju ingen vara där när mamma och pappa kom för att se vad som lät bakom dörren. Så hade det gått med hunden i alla fall, hade Olle Herrgård berättat.

" "Det är ju bara en skröna", sa Tommy till de darrande flickorna, "det har ju till sagt.mammas sagt. Olle

Herrgård vill bara göra sig märkvärdig. Nu går i alla fall vi", sa Tommy beslutsamt och pojkarna började

gå med långa säkra steg längs stigen, som nu var så smal att de alla måste gå på rad.

Flickorna skyndade efter pojkarna, här vågade de inte lämna att stå ensamma.

En ruggig spökhistoria, del 3

" Skynda på då!" Björn var otålig där han gick bredvid Tommy några meter framför flickorna. Han hade börjat bli störd på flickorna, såhär blev det varenda gång han och Tommy måste dra på sina småsystrar.        

"Förresten tycker jag att vi ska vända om nu", sa Emilia. "Mamma sa ingenting om att vi fick gå här, hon sa att vi skulle hålla oss på upplysta vägar."

"Hon sa heller inte något om att vi inte fick gå här, eller hur?", sa Björn till sin yngre syster, medan han och Tommy växlade en blick
.
"Jag tycker också att vi ska vända om", sa Malin. "Jag börjar bli kissnödig."
 
  "In i skogen med dig då!", kommenderade Tommy och himlade med ögonen i mörkret mot sin lillasyster. Så irriterande att han och Björn måste dra på småtjejerna ikväll. "Snabbt iväg med dig då", visade han med en irriterad gest mot skogen.
 
  "  Nej jag vill inte", sa Malin. "Jag vill gå hem. Hitåt bor ju ingen, varför ska vi då gå här?"




Tommy och Björn växlade en hastig blick. Björn gjorde en kort och knyckig nick. Tommy vände sig mot flickorna och sa med låg och bestämd röst:


"Vi ska gå till häxans ikväll. Om ni inte vill komma med så är det bara att sticka. Våga inte knysta ett ljud till mamma", fortsatte han med en hotfull blick mot Malin.


  "Och inte du heller", väste Björn och blängde mot Emilia.

"Så hur blir det", sa Tommy uppfodrande mot flickorna, "ska ni med eller inte? Och från och med nu är det vi som bestämmer takten, så ni får lägga på ett kol och inte släpa fötterna efter er!"


Flickorna såg skrämda på varandra och Emilia såg ut som om hon skulle börja gråta.


"Vi får ju inte gå till häxans", snyftade hon. "Det har ju mamma sagt, häxan kan ju trolla iväg oss någonstans dit varifrån vi aldrig slipper hem igen! Till Dödsriket." Nu grät Emilia ordentligt.

"Sluta tjuta" Björn blängde irriterad mot henne. "Vi tänker väl aldrig gå dit så att vi lämnar fast heller. Vi ska bara kolla hur det ser ut där, genom fönstret alltså. Hur hon gör när hon trollar då hon firar Sabbat."

En ruggig spökhistoria, del 2

De fyra barnen ute på vägen hade smått ängsliga yttryck i sina ansikten. De bar på varsin halvfull plastpåse med godis som de hade fått ihoptiggt ikväll. Det hade varit en lyckad tiggarkväll, och nu hade de gått igenom de flesta gårdarna nere i samhället. 

Barnen var oense, de två flickorna ville gå hem nu, men pojkarna ville fortsätta tiggarrundan. Det var ju Halloweenkväll och pojkarna hade gjort upp lite egna planer. 

Föräldrarna hade noggrant inpräntat i barnen att inte gå upp till häxans stuga ikväll på sin bus eller godisrunda. Det var väldigt viktigt att de lydde sina föräldrar, för ikväll kunde ju häxan kasta sin förbannelse över barnen; sända iväg dem till något ställe varifrån de aldrig skulle hitta hem igen! 

Ikväll var häxans ondskefulla krafter speciellt starka, eftersom det nu var De Dödas Festkvällen. Häxan firade inte högtider som vanliga människor firade, nej hon firade olika högtider åtta gånger om året; Sabbaterna som de kallades. Det var väldigt många olika ritualer som ingick i hennes firande; farliga saker, hade barnens föräldrar sagt. Så till häxans stuga fick barnen inte gå under sin bus eller godisrunda, det var förbjudet.

" Hu", sa Emilia. "Där flyger ju häxans korp, tänk om den anfaller oss!"

"Neej", sa Malin med svag och osäker röst. "Vi går bara tysta, så låter den nog oss vara."

Flickorna tryckte sig ängsligt mot varandra, de började tycka att det var ett dumt påhitt att gå här längs den mörka vägen, hitåt bodde ju ändå ingen. De skulle ju tigga godis ikväll, för att sedan få njuta av det hemma i värmen, framför tv:n. 

Det kändes bara som ett onödigt tilltag att gå här längs den svarta grusvägen som hela tiden smalnade av, nu kunde de bara nätt och jämt gå två och två i bredd längre. Beckmörkt var det också, eftersom det inte fanns några lampor här, bara fullmånen som kastade sitt kalla ljus över dem. Ibland drog dimman förbi framför månen, och då mörknade det hotfullt kring barnen. 

Flickorna önskade att månen inte skulle försvinna helt bland dimman, då skulle de säkert gå vilse och aldrig hitta hem igen, då skogen omslöt dem tätt nu. 

En ruggig spökhistoria

Så gott som aldrig ger jag mig på att skriva för barn, därför att jag har fått för mig att... jag inte kan? Nu utmanar jag mig själv och lägger in en ruggig spökhistoria hit.

Kvällen var mörk och blåsig. Vinden ven mellan granarna i den svarta skogen och den lilla, ensamma stugan knarrade i de gamla stockarna. De lät som att de suckade spöklikt och de mörka granarna runt stugknuten knakade och rasslade kusligt.

Ute på gården donade den gamla häxan inför Halloweenkvällen. Med möda tände hon ljuset att brinna inuti det stora pumpahuvudet som hon hade skördat lagom till Halloweenaftonen. I sin trädgård bakom huset hade hon en liten pumpaodling som såg ödsligt kall ut nu när frosten hade slagit till.

Såja, nu fick hon eld på ljuset inne i pumpan och det lyste från ögonen, näsan, och den hackiga munnen, som häxan mödosamt hade karvat fram. Hon rätade mödosamt på ryggen, den värkte ordentligt ikväll. Inte konstigt, tänkte hon, det är ju ikväll som hinnorna mellan de olika världarna är som tunnast. Andevärlden och den riktiga världen. Ikväll var det spökkvällen när ovanliga saker kunde hända     

Den svarta, stora korpen som hade suttit tyst på häxans rangliga brevlåda kraxade hest till. "Lille Farao", sa häxan med låg röst, "här är åt dig." Med värkande, knotiga fingrar grävde hon fram en gammal bit torkat bröd till fågeln, som genast lät sig väl smaka. "Det kommer att bli en kall natt", fortsatte häxan till korpen, "det är alldeles stjärnklart, sitt inte härute för länge du nu. Flyg iväg till ditt bo istället, du skrämmer ju barnen om de nu vågar sig hit ut ikväll. Se så,  iväg nu bara, du har fått ditt nu." Fågeln flög lydigt iväg genom dimmorna och när den flög upp framför fullmånen gav den upp ett långdraget kraxande. 

Några barn nere på vägen hörde korpens hesa stämma och tryckte tätare ihop sig där de gick på den ödsliga vägen. Det var spöklikt ikväll, där flög ju häxans korp nu också, den var det bäst att akta sig för!

Första snön (i förrgår)

Det snöar. Tunna, isiga flingor haglar snett uppifrån och skjuter ner som missiler i marken. När de träffar marken liknar de vita, små isbitar som lämnar liggandes i gräsmattan. Det är vinter nu i byn utanför stan.

Förresten är jag sent ute med mitt vinterinlägg, jag borde ha varit på G redan i tisdags. Då föll nämligen första snön här, kvart över åtta  på morgonen. Det vet jag, för jag beskådade snöfallet från köksfönstret och jag visste också om att det skulle komma just den dagen! Så jag var beredd där bakom köksfönstret för att kika.

Hur jag kunde vet det? Jo tidigt i höst, någon gång i augusti, september, fick jag höra på jobbet att någon kvacksalvare hade spått att den tolfte oktober kommer första snön att falla. Så skedde också.

Rafflande spänning

Holy shit! Detta var rafflande spänning om något. Jag har varit så helt uppslukad av läsandet av denna bok under de senaste dygnen. Helt otroligt bra skrivet, spänningen växer hela tiden ju fler blad man vänder i boken, det kommer liksom hela tiden upp något nytt och oväntat.

Läs själva, ni lär inte bli besvikna!

Om ni undrar...

Jag håller ju sakteliga på och städar min blogg och har nu upprättat två nya kategorier, nämligen: Favoritrecept och Hälsa och välmående.

Det finns ju inte så himla många inlägg under dem, jag har kanske inte fått in alla gamla dit än. Och så kommer det ju nya också mellan varven ;)

Enkel äppelkaka

Här följer receptet på en verkligt enkel och god äppelkaka!


2,5 dl vetemjöl
2 dl socker
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
1 ägg
100 g smält smör
4-5 äpplen

Blanda ihop de torra ingredienserna. Häll sedan smält smör och ägget i den torra blandningen. Smörj sedan en ugnsfast form och lägg i de skivade äpplena. Häll smeten över äpplena, platta ut, och grädda i ugn 175 grader i ca 35 minuter.

Serveras med vaniljsås.

Och himlen började storgråta

Oktober månad


Älskade höst
Så genomhärlig
En mulen morgon, grå och full av tårar
Spricker sedan upp i ett blekgult solsken
Sommarens sista hälsning

Nordanvinden sveper fram genom trakten
Grafitgrå moln dansar runt solen
Fångar den, för den med sig någon annanstans

Och himlen började storgråta

Drömyrke; veterinär

När jag var elva år gammal ville jag bli, just det veterinär, när jag blir stor. Jag skulle få ta hand om och sköta om djuren dagarna i ända.

Fast för att kunna bli veterinär måste man läsa lång matematik på gymnasiet, något som jag i högstadiet fattade att jag aldrig skulle klara av. Drömmen gick i kras.

I nuläget är jag väl mest tacksam över att yrkesvalet inte blev av, herregud att kuska land och rike runt under dejourerna. Mera arbete skulle ju också ha droppat in i jämn ström under arbetspassets gång, långa arbetsdagar skulle det ha blivit. I oframkomligt väder vintertid och var och när skulle jag ha hållit matpaus? Migränen kan ju slå till för mindre.

Fast ändå; är inte systemet underligt upplagt. Klarar man inte av gymnasiets långa matematik, slås ens dröm i kras. Varför finns det inte alternativ?

Dessutom klarar jag bra av idag att räkna ut läkemedels olika styrkor och dosera och handla enligt detta. Utan gymnasiets långa matematik.

Ännu namnlös deckare...

Här på min blogg publicerar jag nu prologen av en ännu namnlös deckare jag har på gång. Detta är bara utkastet, säkert kommer texten att ändra form ännu.

Det är också endast prologen som jag kommer att publicera här på bloggen :x


Morgonen var vacker och bitande kall. Dimman höll på att lätta och den bleka höstsolen värmde sakta mellan bladen på de dimvåta äppelträden. Äpplena som ännu satt fast på träden lyste röda mot de torkade bladen på de grå trädstammarna. På marken låg ett helt hav med fallfrukt som lyste i gult och rött i den gröna, oklippta gräsmattan.


Det hade varit ett gott äppelår i år, tänkte Rosita medan hon mödosamt plockade upp fallfrukten ur den långa gräsmattan. Hon rätade på sin värkande rygg medan hon torkade svetten ur det finrynkiga ansiktet och drog av sig mössan. Hennes gråa hår som hade lossnat ur flätan letade sig sakta ner i små slingor över pannan och kinderna. Rosita hade långt och tjockt hår en bra bit ner på ryggen fast hon skulle fylla sextiotre nästa gång.

Det började bli hög tid att flytta in till stan igen, funderade Rosita vidare. Det kunde väl vara så att det inte skulle bli flera såhär varma höstdagar längre. Gärna skulle hon ha bott här ute vid torpet året om, men det blev så kallt och oframkomligt när snön började komma. Inte för att ensamheten härute störde henne, tvärtom.


En skata hade landat på jordhögen en bit bort som skulle föreställa ett potatisland. Den kraxade genomträngande och pickade med ivrigt näbben i den våta jorden. Rosita gick över den våta gräsmattan mot potatislandet för att samla ihop blasten av potatisplantorna som hon bara slängt till sidan tidigare i höst. Det hade varit ett gott potatisår i år, också. Det skulle säkert löna sig att utvidga potatislandet lite, som det var nu var det inte mycket att komma med. Inne i stan hade hon ju också tillgång till jordkällare, och den egenodlade potatisen var mycket godare än vilken köpepotatis som helst. Billigare också.



Inne i det lilla torpet var det mesta redan bortstädat till vintern. De närapå kala väggarna och den slitna trasmattan på köksgolvet såg mest ut att ha gått i vinteride. Det såg sorgligt ut, tyckte Rosita medan hon klädde av sig gummistövlarna i den lilla farstun. Inte för att hon någonsin hade mycket saker omkring sig, hon hade under hela sitt liv levt spartanskt. Den lilla stugan som bestod av ett stugkök, ett sovrum och en liten toalett passade henne förträffligt. Solen silade sina bleka, kalla strålar in genom de skira spetsgardinerna i köket. Skuggorna bildade ett lekfullt mönster på det uråldriga, kala köksbordet. Blommorna på fönsterbrädet skulle också ännu städas bort, eller kanske de fick följa med in till stan i vinter.

Oväntat kände Rosita en hastig impuls av oro. Med yllesockorna på fötterna gick hon över de kalla golvtiljorna in i stugköket. Egentligen var hon inte rädd, oron skulle gå över så som den alltid gjorde. Det gällde bara att fokusera och få kontroll över den. Hon gick fram till väggen bredvid köksfönstret. Där hängde en liten gipsgjutning som föreställde Jesus på krucifixet.

Sakta strök Rosita över figurens smala armar och korset. Hon började sakta gråta tills hon tillslut skakade i hela kroppen. Det var bra med gråt, då skulle oron snabbare klinga av och avta.

Ljudlöst började Rosita frenetiskt rabbla långa ramsor framför Jesus på korset. Läpparna rörde sig ivrigt och små väsande ljud kom stötvis ur hennes mun. Små droppar av saliv stänkte ut från de torra läpparna över figuren på väggen. Rosita böjde hetsigt på huvudet några gånger och gjorde korstecknet över bröstet innan hon tungt föll hon ner på knä med händerna upplyfta och knäppta till en bön mot figuren på väggen. Hennes händer skakade och var alldeles klibbiga av svett. Under armarna och mellan brösten rann kallsvetten och på halsen syntes stora svettdroppar.

Enträget fortsatte hon att be. Allt skulle ordna sig och bli bra, den här gången också. Så som hennes pappa prästen alltid hade lovat henne; att hon hade en plats i paradiset. Bara hon var rättfärdig och gjorde det rätta.

Rosita reste sig långsamt upp i stående ställning och kände lugnet återvända. Sakta böjde hon på huvudet framför Jesus på krucifixet i förvissningen om att hon var en rättfärdig människa.

Han hade talat till henne.

Mattegeniet ;)

Så har man blivit geni inom matematiken då också. Ha, ha. Verkligen ha, ha.

Jag fick som uppgift att hjälpa yngste sonen inför ett matteförhör i slutet av veckan. Sonen hade pappret med uppgifterna med sig när han kom hem, och satte sig ner för att börja räkna procenträkning. Procenträkning i textuppgifter. So far, so good.

Efter att han var klar ögnade jag hastigt igenom upgifterna och såg väl att de hade gått lite sådär... Men vad värre var, när jag själv skulle försöka kontrollräkna dem upptäckte jag att jag inte kunde! Just det, jag kunde inte räkna högstadiets räkneuppgifter fast jag själv har gått ut högstadiet en gång i tiden.

Jag drabbades nästan av panik och tankar som att jag ju måste ha vunnit mitt avgångsbetyg på lotto flimmrade förbi. Sedan lugnade jag mig och bad äldste sonen som läser lång matematik i gymnasiet att räkna talen så att vi iallafall skulle få ett facit.

Vi fick ett facit och något lugnad packade jag matteuppgifterna med mig till nattjobbet för att förkovra mig. Allt skulle ordna sig.

I nattens mörker, tog jag vid en lugn stund fram mattepappren för att igen se igenom dem (ja vaddå, man kan lika gärna lösa matteuppgifter som att till exempel sticka när man ändå har det lugnt på jobbet.)

Det gick lika skit som förr! Igen kom paniken krypande om hur värdelös jag måste vara som inte ens klarade av åttornas procenträkning. Jag lekte till och med med tanken på att skicka SMS till läraren för att få lite vägledning med räknandet, så att matteförhörshjälpandet alls skulle gå att genomföra.

Men klockan var ju ändå 23.30. Hon skulle väl knappast tro att jag varit klok om jag hade börjat skicka SMS vid den tiden på dygnet. Eller så skulle hon ha trott att vi var överambitiösa som satt och räknade ännu vi den här tiden...

Vilket dilemma. När jag satt där och tyckte synd om mig själv, började plötsligt en uppgift liksom att lösa sig av själv för mig. Efter att den var klar kunde jag plötsligt lösa alla. Jag hade knäckt koden för (svår) procenträkning med textuppgifter!

Saken var klar. Idag har vi gått igenom uppgifterna tillsammans, sonen och jag inför förhöret. Vi kan nu båda två någotsånär ;) räkna högstadiets matteuppgifter. Lättnad!

Att komma hem (skrivpuff 6 sept 2010)

Här lägger jag in en text som jag har skrivit för sidan SkrivPuff .


Att komma hem



Septembervinden blåser kallt och snålt. Det grå havet brusar skummande och fräsande när vågorna slår mot de kala klipporna. Vattnet stänker upp mot den gamla stockstugan och husets stora fönster som vetter mot havet är redan prickigt av saltstänket.

Inne i stugan sitter en medelålders kvinna vid köksbordet. Hennes hår skiftar i brungrått, samma nyans som ytan på det skamfilade köksbordet. Gammalt, begagnat och dammigt.

Under femton år har tiden stått stilla inne i stugan. Ovilligt och släpande har sekunderna tickat sig fram på den gamla väggklockan inne i sovalkoven. Sekunder som blev till minuter, som blev till timmar, dagar, veckor och år.

Allt i stugan står orört sedan han försvann. Den dagen när socialen tog honom med sig såg han på henne med sina violblå ögon som om han ännu ville säga något. Samma vackra, betagande ögon som för sexton år sedan förundrat sett upp mot henne, när han för första gången låg vid hennes bröst. Från det ögonblicket visste hon att det skulle var hon och han, för alltid.

Småstölder, misshandel, olovlig bilkörning, alkoholinnehav och tillslut haschrökande. Samhället beslöt att hon inte längre var i stånd att själv ta hand om sin son. Istället tog socialen över och ungdomsfängelset blev hans nya hem. Sedan fängelset för vuxna förbrytare.

I hans första hem samlades dammet i lager på lager i hyllor och på bänkar. I vrårna virvlade dammtussarna runt som små tornados när hans mamma någon gång sällan öppnade ytterdörren. Den friska luften kändes främmande i stugan. Instängdheten och saknaden efter honom var mycket mera bekant.

Kvinnan vid köksbordet reser sig olustigt upp. Det är kallt och rått i stugan och hon måste hämta in mera ved ur lidret. Det är tre dagar sedan hon sist gick ut och ovilligt öppnar hon ytterdörren.

Förvånad, men ändå inte ser hon upp. Han är längre än vad hon hade väntat sig. Det brunlockiga håret är inte längre lockigt utan rakt. Ögonen är violblå, men inte längre ett barns utan en fullvuxen mans plågsamt livserfarna ögon.

Hon är överväldigad, fast ändå inte. Hon visste ju att det skulle vara hon och han för alltid, att de hörde ihop.

"Jag har kommit hem nu", säger han med ovanligt främmande, vuxen röst.

En obekant värme sprider sig inom henne och ger hennes ansikte ett nytt mjukt skimmer när hon stiger åt sidan för att släppa in honom i stugan.

"Välkommen hem. Jag har väntat på dig."

Smorblumän & juäg

Herrh sirrh nihh öss!! Fämiljens reddhheddss!! Juäg errh en nätöräl bjuti & Smorblumän en fejkäd enn.

Rötthh errh snökt, lr hurrh. Möngä huär sägt ätt juäg errh enn rektig snögging fuäktesst. Ebländ fynderrärrh juäg pö öm juäg sköle xträkneckä söm futtumudel nön göng, pingar errh jö älltidhh villkömnä eftersöm juäg vel flötä hemifrön nön göng öxö.

Chenner nön tell nön ägentör fyrrhh käter? Je tilifunnömret isöfällh, juäg errh ärbislös fyrrh tillfelle!!

//Nisse

Under veckan som gått...

... har jag sysslat med följande:

Färgat håret. Kanske inga nyheter, jag gör det ju titt som tätt. Nu har jag ändå vågat mig på att färga det i en blond röd-brun nyans. Alla gånger som jag förr färgat håret i något som bara påminner om rött har det blivit misslyckat, ja ibland katastrof.

Därför blev jag riktigt överraskad, när jag upptäckte att jag trivdes i vad jag förr skulle ha kallat "en blekröd nyans..."

Jag har även bakat en massa. Allt baserat på äpplen, eftersom vi just nu håller på att drunkna i äpplen. Får se ifall jag också idag orkar baka en äppelkaka.

Storfiskarn (se förra inlägget) har vänstra sidan av ryggen sjuk. Beror säkert på att han flänger runt på cykeln hit och dit och in till stan i alla väder, utan att klä på sig ordentligt. Blåst, kyla och drag kan vara farligt för utsatta kroppsdelar, låt oss minnas det nu när det drar ihop sig till höst.

Jag har också kommit över ett par nya matrecept som passar in i min lifestyle god och näringsrik middag på snabbt och enkelt sätt. Kan hända att jag delar med mig av recepten senare. Man kan ju aldrig få för många av välfungerande matrecept, eller hur ;)

Storfiskarn i byn!

Vad sägs?! Kolla in byns storfiskare. My son! 14 år gammal och redan ordentligt på G. Han for iväg redan på förmiddagen med sina kompisar för att fiska och är ännu ute i samma ärende.

Jag har redan ringt några gånger för att påminna om att maten är färdig, men killarna har ju som sagt dragit upp egen fångst ur havet, fyra fiskar fick de.

Sonen ringde hem och berättade stolt att han hade fått en jättestor abborre (??!!), och att de nu skulle grilla den i grillkåtan vid stranden. Jag frågade försynt om de kunde rensa fisken själva, vilket en i gänget nog kunde. Sedan frågade jag om de hade salt med, men då verkade sonen bara mest förvånad.

Hur som helst hade de grillat "abborren" och kanske de andra fiskarna också "nog ätit av den..." Utan salt, alltså.

Nu är han på väg hem för att äta pannkaka med jordgubbssylt och vispgrädde samt äppelpaj med vaniljsås. Man måste ju få efterrätt också!

Minns ni?!

Minns ni detta , missödet som hände i november ifjol? Aldrig hade man väl trott att den mobilen någonsin skulle funka igen.

Men se, det gjorde den när sonen för ett par dagar sedan plockade fram den från gud vet varifrån! Säkert har den legat någonstans längst underst och bidat sin tid och nu äntligen torkat upp.

Tur att jag inte föll för mitt dåliga mammasamvete och genast köpte en ny mobil till pojken. Nej, barn ska lära sig att inte låta mobilen hänga med i byxfickorna in till hjälpköket som ju är en tvättklädeszon!

Efter missödet har förresten ingen mobil alls ens kommit i närheten av hjälpköket, så jag tror nog att läxan gick hem :)

Och nu fungerar ju dessutom också mobilen igen. Sluta aldrig tro på under!

Skit

Herregud... (som den yngsta generationen brukar säga.) Det tog mig en timme att få hallonpajinlägget publicerat. En massa f*ns krångel bara, och nu höll det här inlägget på att skita sig också.

Inte att undra på att inläggena droppar in så sällan numera :/

Hallonpaj

Plötsligt har det börjat dra ihop sig till höst märkte jag häromdagen när jag spatserade omkring i trädgården. Hösten är ju också lika med skördetid, så nu gäller det att ligga i så att inte till exempel hallonen förfars.

Sagt och gjort alltså. Idag bakades det hallonpaj (igen), jag har redan hunnit baka ett par stycken under den senaste veckan. Här följer receptet:


HALLONPAJ

150 g smör
1 dl socker
1 ägg
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Fyllning:
2 dl gräddfil
½ dl socker
1 ägg
2 tsk vaniljsocker
5 dl hallon

Blanda ihop ingredienserna till pajbottnen. Smörj en pajform och platta ut degen i den.
Blanda fyllningen och häll den över hallonen i pajformen.

Grädda i 200 grader i ca. 30 minuter.

Serveras med vaniljsås eller vaniljglass.

Konstens natt

Idag var det äntligen så dags igen, Konstens natt har kommit till stan. Vackert väder och mycket folk ute. Ett och annat bänd som uppträdde, här på bilden ett killbänd som jag inte vet vad de hette. Bra spelade de iallafall.

Det var rätt mycket trängsel överallt, men jag fick ändå shoppat: ett halsband med en fin glasfigur som sten (ganska dyrt, because I`m worth it), en tvål gjord på ghee, shampo och balsam från Body shop till förmån för regnskogen, kaffe från Indiska som smakar riktigt bra, och så en bok som inte tycks gå att beställa från Adlibris, nu beställde jag den från en bokhandel istället. Tacka vet man personlig betjäning på plats och ställe.

Nu är jag hemma efter två timmar ute på stan, men det är som man säger; kort är bra, eller hur ;)

Jag skall köpa vingar för pengarna

En liten pojkes höga önskan

Den slarvigt klädde lille pojken stiger in i lanthandeln
Folket tystnar och vänder sig om
Nyfiket bryr de sig inte ens om att försöka dölja att de stirrar på honom
I deras ögon är han inte mycket värd; fattigungen

Hans nästipp når knappt upp till handelsdisken
I sin svettiga näve håller han några mynt
Folket glor och tisslar:
”Det är synd om pojken, hans far dricker ju varje dag sedan modern dog. Slashas och suput, är vad han är. Fast det är synd om pojken” nickar de förnumstigt och viktigt av sig

Pojken märker inte folkets nyfikna blickar
Han lyfter upp pengarna på disken och släpper ut dem ur sin svettiga näve
Ser förväntansfullt på handelsman
Sedan säger han ivrigt med blossande kinder:
”Jag skall köpa vingar för pengarna. Och flyga upp till himlen till mor!”

Migräään igår :(

Igår var det så dags igen. Migrääään. Numera uppdyker åkomman bara ungefär två gånger per år, och igår kom den med verklig kraft. Dessutom på helt ovanlig tid på dygnet, vilket gjorde att den från början var svåridentifierbar. Migränen uppdök nämligen vid sen eftermiddag, istället för från morgonen som annars brukligt är.

Kanske berodde det på att jag hade jobbat natt och dygnet var i obalans, kroppen tolkade alltså detta som morgon? Eller var det för att jag somnade i solen istället för att gå in och sova på sena eftermiddagen?

Shit the same, hur som helst dök världens migrän upp som lamslog mig helt. Allt syntes darrigt (som på bilden.) Alla ljud måste stängas ut och rummet mörkerläggas. Inte ens lukten från tvättmedlet på lakanen kunde jag tåla.

Dessutom spydde jag fem, sex gånger. När det äntligen var slut på maginnehåll kunde jag kasta in ett migränpiller. Det hölls också in, och gjorde till och med verkan fast jag tog det så pass sent.

Vid elvatiden somnade jag och vaknade vid elvatiden idag förmiddag. Inga känningar alls av gårdagens migrän. En ny dag hade börjat.

Vredens kejsarinna, del 6

Morgonen grydde sakta. Små, lätta snöflingor dalade ner från de blyfärgade, tunga molnen. Flingorna smälte genast när de träffade asfalten på hyreslängans gård, och bildade små vattenpölar istället. Två små pojkar hoppade i vattnet och stänkte på varandra, samtidigt som de försökte fånga snöflingorna med sina tungor.




Uppe i lägenheten på tredje våningen som vette ut mot gårdsplanen, rådde tung och kompakt tystnad. Endast kylskåpets svaga brummande från köket hördes, och i vardagsrummet visade klockan på 11.10.


På soffan låg en man och en kvinna. Mannen låg halvnaken ovanpå kvinnan och verkade ha somnat i en onaturlig ställning. Han såg stel ut. Kvinnan låg med huvudet underligt vridet åt sidan, och en liten sträng av sörja rann ur hennes mun. Hennes blick var glasartad och livlös.


Den flaska starkt som mannen hade haft med sig när han kommit på besök i gårkväll stod urdrucken på soffbordet.


De båda barnen i rummet intill låg i den stora flickans säng. Babypojken gnydde lite och rynkade ihop sitt ansikte, men det var ju för att mamma hade gett honom `sova- gott` medicinen i gårkväll. Snart skulle han må bättre, visste Agnes.


Kaj hade förresten väsnats väldigt mycket igår natt, och det lät nästan som att han hade slagit mamma. Åtminstone hade mamma ropat och jämrat sig från vardagsrummet, och bett honom sluta. Agnes hade haft god lust att rusa in i vardagsrummet, och skrika åt honom att låta mamma vara ifred.


Fast det gick ju inte för sig att visa upp sig så, mamma trodde ju att Agnes hade tagit sin `sova-gott` medicin och låg och sov i sin säng. Hon måste ändå göra något, slagen fortsatte att hagla ute i vardagsrummet och mammas jämmer blev allt värre.


Agnes sprang ut i vardagsrummet. På soffan låg Kaj ovanpå mamma, och slog och örfilade upp henne så att mammas huvud for från sida till sida som på en trasdocka. En tanke for hastigt genom Agnes huvud. I skydd av mörkret tog Agnes brännvinsflaskan som stod på soffbordet. Mamma och Kaj märkte inte henne, det enda ljus som fanns i rummet var det svaga skenet från gårdslamporna som silade in genom spjälgardinerna.


Ute i köket måttade hon med darrande händer upp `sova-gott` medicinen som hon plockade fram ur mammas gömma. Agnes visste var mamma gömde medicinen, och det var inte första gången hon stal ur mammas gömma. Ibland hade hon gett av den till Kenny i smyg, bara för att få tyst på honom så att mamma inte alltid skulle vara så arg och trött på dem, besvärliga ungar som de var.


Agnes satte rejält med pulver i flaskan och skakade om. Försiktigt, i skydd av mörkret hade hon ställt tillbaka brännvinsflaskan på soffbordet och smugit tillbaka till sitt rum.


Hon hade lyft över Kenny till sin egen säng och höll hårt om honom. Inget ont skulle hända dem, tillsammans var de inne i bubblan nu. Allt skulle ordna sig.

 
---Slut---

Inför jobbet

De sista dagarna på semestern känns väldigt få, och nu måste man börja fixa till ett någorlunda representativt utsende igen. Så att man inte tas för en uteliggare på jobbet alltså.

Idag inhandlade jag alltså nytt nagellack, ett blått fint ett. Nu hör det väl inte vanligheterna att jag lackar naglarna, men imorgon skall jag på förlovningshippa, så låt gå. Både fingernaglarna och tånaglarna blev lackade.

Benen måste jag väl också raka ikväll, och klippa till håret lite. Ansa ögonbrynen också kanske.

Så att de känner igen mig på jobbet på måndagen igen.

Vredens kejsarinna, del 5

Det var sent på kvällen och Agnes låg ännu vaken. Hon hade just smugit sig upp, när hon hade hört ljud från vardagsrummet. Ute i vardagsrummet visade klockan på 23:00. Agnes kunde inte klockan, men hon visste att 23:00 var sent och att man borde sova då.



Men mamma hade inte sovit, och inte heller Kaj som också var där! Kaj legat över mamma i soffan och försökt klä av henne. Agnes visste inte, men det verkade lite som att mamma inte ville bli avklädd.


Agnes hade smugit sig tillbaka till sitt rum och lagt sig ner i sängen. Mamma trodde ju att hon sov nu! Agnes hade låtsats svälja `sova-gott` medicinen tidigare ikväll, för mamma hade sett så hotfull ut, när hon kom med skeden med bärkräm och `sova-gott` medicinen hoprört. Mamma hade sagt att ikväll skulle de minsann få gå i säng tidigt, eftersom hon också själv skulle gå och lägga sig tidigt.


Och nu satt Kaj där i vardagsrummet tillsammans med mamma! Mitt i all förvirring kände Agnes skadeglädje, att hon hade lurat mamma. Hon hade nämligen spottat ut `sova-gott` medicinen i toalettskålen när mamma hade gått iväg för att byta blöja på Kenny. Agnes ville inte ha `sova-gott` medicinen, förra gången mamma hade tvingat henne att ta den, hade hon börjat kasta upp nästa dag och huvudet hade sprängvärkt.


Agnes vred oroligt på sig i sängen. Hon hörde Kennys svaga, oregelbundna andetag en bit ifrån sig. Han låg i vagnen, mamma hade lagt honom där och skuffat in honom i Agnes rum. Varför det? Varför låg inte Kenny i sin egen säng i mammas rum, när de alla skulle gå och lägga sig tidigt?


Tänk om Kaj var en inbrottstjuv, som hade brutit sig in för att stjäla något medan de alla låg och sov?


Agnes kände vreden växa i maggropen. Att stjäla var fel, det hade också fröknarna på förskolan sagt.


Agnes kände att hon nu var inne i bubblan, som hon alltid gled in i när något blev för hotfullt. Fast nej, inne i bubblan kunde hon inte stanna, inte nu. Kaj hade ju brutit sig in i lägenheten, och överfallit mamma som säkert hade legat och sovit där på soffan i vardagsrummet.


Väl ute ur bubblan kände Agnes vreden växa till sig inom henne igen. Det blev rött inom hela henne, och det bara måste få komma ut innan hon exploderade. Plötsligt visste hon vad hon måste göra. Att stjäla var fel.

 
---Fortsättning följer---

Tvättar fönster

Som bäst håller jag på och tvättar fönster. Det är skittrist och det drar långsamt, och jag kommer aldrig att bli klar :(

Som mål har jag att få alla fönster tvättade någon gång under sommaren/hösten, iallafall förrän det fryser på i vinter. En gång försökte jag tvätta fönstren på vintern, rekommenderas inte ;)

Vredens kejsarinna, del 4

Decemberkvällen var regntung och det började redan skymma på. I den slumaktiga stadsdelen hängde en och annan julstjärna redan i fönstren, och ute på hyreslängans gård hade någon satt upp en ljusserie i en gran. De flesta av lamporna var redan sönderslagna, ungdomarna här i trakten hade inte så mycket annat vettigt att ta sig för om kvällarna än att vandalisera. Hyreshusen var också sprayade med färg, men ingen orkade riktigt bry sig, alla hade fullt upp med sitt. Någon flaska öl tog man sig på kvällen, för att orka med sitt eländiga liv i denna misär.


Då var det egentligen en småsak ifall några pojkar bestämde sig för att panga julbelysningen, eller att måla grafitti på husen. Man orkade heller inte bry sig, när polisen stod bakom dörren för att berätta att ens egen pojke varit inblandad. Istället drog man bara igen dörren, och tog sig en till öl.


I Lenas fönster hängde ingen julstjärna, och hon hade inte heller alls reflekterat över det. Julen blev ändå alltid ett helvete för henne, alltid var morsan och farsan där och tjatade. Förra julen hade slutat riktigt i kalabalik, morsan hade gnatat och gnatat vid julbordet. Tjatat på, om hur oansvarig Lena var, som igen hade en unge i magen, och inte brydde sig om några följder.


Då hade Lena känt hur vreden började växa inom henne. Något stort, rött växte i magtrakten och bröstet och skulle snart explodera. Det måste få komma ut, det fanns inget annat sätt, annars skulle hon förgås.


Därför hade hon lappat till morsan så hon hade fallit ner i golvet. Två gånger hade hon slagit till, en gång på varje kind. Farsan hade som vanligt suttit tyst utan att yttra ett ljud. Efter det hade föräldrarna inte alls hörts av under det senaste året.




Lena vandrade rastlöst omkring i sin stökiga lägenhet. Ungarnas skrik och gnäll hotade hennes huvud att sprängas. Om två timmar skulle Kaj komma, och då borde ungarna redan ha somnat. Nåja, ännu hade hon tid på sig. Fast hon var ändå lite orolig, förra gången Kaj kom hit hade hon haft problem med att få Agnes att somna i tid. Flickan hade vägrat att svälja `sova-gott` medicinen och Lena hade fått slå till henne flera gånger innan Agnes tillslut svalde den. Med Kenny gick det enklare, han svalde allt som sattes i munnen på honom.


Ikväll tänkte inte Lena ändå tåla något strul, hon kände att hon behövde en fylla ikväll för att orka vidare med allt skrik och gnäll från ungarna. Bara en liten paus från allt, det skulle vara tyst i huset och hon skulle få glida in i ett dimmigt töcken.

 
---Fortsättning följer---