Mattegeniet ;)

Så har man blivit geni inom matematiken då också. Ha, ha. Verkligen ha, ha.

Jag fick som uppgift att hjälpa yngste sonen inför ett matteförhör i slutet av veckan. Sonen hade pappret med uppgifterna med sig när han kom hem, och satte sig ner för att börja räkna procenträkning. Procenträkning i textuppgifter. So far, so good.

Efter att han var klar ögnade jag hastigt igenom upgifterna och såg väl att de hade gått lite sådär... Men vad värre var, när jag själv skulle försöka kontrollräkna dem upptäckte jag att jag inte kunde! Just det, jag kunde inte räkna högstadiets räkneuppgifter fast jag själv har gått ut högstadiet en gång i tiden.

Jag drabbades nästan av panik och tankar som att jag ju måste ha vunnit mitt avgångsbetyg på lotto flimmrade förbi. Sedan lugnade jag mig och bad äldste sonen som läser lång matematik i gymnasiet att räkna talen så att vi iallafall skulle få ett facit.

Vi fick ett facit och något lugnad packade jag matteuppgifterna med mig till nattjobbet för att förkovra mig. Allt skulle ordna sig.

I nattens mörker, tog jag vid en lugn stund fram mattepappren för att igen se igenom dem (ja vaddå, man kan lika gärna lösa matteuppgifter som att till exempel sticka när man ändå har det lugnt på jobbet.)

Det gick lika skit som förr! Igen kom paniken krypande om hur värdelös jag måste vara som inte ens klarade av åttornas procenträkning. Jag lekte till och med med tanken på att skicka SMS till läraren för att få lite vägledning med räknandet, så att matteförhörshjälpandet alls skulle gå att genomföra.

Men klockan var ju ändå 23.30. Hon skulle väl knappast tro att jag varit klok om jag hade börjat skicka SMS vid den tiden på dygnet. Eller så skulle hon ha trott att vi var överambitiösa som satt och räknade ännu vi den här tiden...

Vilket dilemma. När jag satt där och tyckte synd om mig själv, började plötsligt en uppgift liksom att lösa sig av själv för mig. Efter att den var klar kunde jag plötsligt lösa alla. Jag hade knäckt koden för (svår) procenträkning med textuppgifter!

Saken var klar. Idag har vi gått igenom uppgifterna tillsammans, sonen och jag inför förhöret. Vi kan nu båda två någotsånär ;) räkna högstadiets matteuppgifter. Lättnad!

Att komma hem (skrivpuff 6 sept 2010)

Här lägger jag in en text som jag har skrivit för sidan SkrivPuff .


Att komma hem



Septembervinden blåser kallt och snålt. Det grå havet brusar skummande och fräsande när vågorna slår mot de kala klipporna. Vattnet stänker upp mot den gamla stockstugan och husets stora fönster som vetter mot havet är redan prickigt av saltstänket.

Inne i stugan sitter en medelålders kvinna vid köksbordet. Hennes hår skiftar i brungrått, samma nyans som ytan på det skamfilade köksbordet. Gammalt, begagnat och dammigt.

Under femton år har tiden stått stilla inne i stugan. Ovilligt och släpande har sekunderna tickat sig fram på den gamla väggklockan inne i sovalkoven. Sekunder som blev till minuter, som blev till timmar, dagar, veckor och år.

Allt i stugan står orört sedan han försvann. Den dagen när socialen tog honom med sig såg han på henne med sina violblå ögon som om han ännu ville säga något. Samma vackra, betagande ögon som för sexton år sedan förundrat sett upp mot henne, när han för första gången låg vid hennes bröst. Från det ögonblicket visste hon att det skulle var hon och han, för alltid.

Småstölder, misshandel, olovlig bilkörning, alkoholinnehav och tillslut haschrökande. Samhället beslöt att hon inte längre var i stånd att själv ta hand om sin son. Istället tog socialen över och ungdomsfängelset blev hans nya hem. Sedan fängelset för vuxna förbrytare.

I hans första hem samlades dammet i lager på lager i hyllor och på bänkar. I vrårna virvlade dammtussarna runt som små tornados när hans mamma någon gång sällan öppnade ytterdörren. Den friska luften kändes främmande i stugan. Instängdheten och saknaden efter honom var mycket mera bekant.

Kvinnan vid köksbordet reser sig olustigt upp. Det är kallt och rått i stugan och hon måste hämta in mera ved ur lidret. Det är tre dagar sedan hon sist gick ut och ovilligt öppnar hon ytterdörren.

Förvånad, men ändå inte ser hon upp. Han är längre än vad hon hade väntat sig. Det brunlockiga håret är inte längre lockigt utan rakt. Ögonen är violblå, men inte längre ett barns utan en fullvuxen mans plågsamt livserfarna ögon.

Hon är överväldigad, fast ändå inte. Hon visste ju att det skulle vara hon och han för alltid, att de hörde ihop.

"Jag har kommit hem nu", säger han med ovanligt främmande, vuxen röst.

En obekant värme sprider sig inom henne och ger hennes ansikte ett nytt mjukt skimmer när hon stiger åt sidan för att släppa in honom i stugan.

"Välkommen hem. Jag har väntat på dig."

Smorblumän & juäg

Herrh sirrh nihh öss!! Fämiljens reddhheddss!! Juäg errh en nätöräl bjuti & Smorblumän en fejkäd enn.

Rötthh errh snökt, lr hurrh. Möngä huär sägt ätt juäg errh enn rektig snögging fuäktesst. Ebländ fynderrärrh juäg pö öm juäg sköle xträkneckä söm futtumudel nön göng, pingar errh jö älltidhh villkömnä eftersöm juäg vel flötä hemifrön nön göng öxö.

Chenner nön tell nön ägentör fyrrhh käter? Je tilifunnömret isöfällh, juäg errh ärbislös fyrrh tillfelle!!

//Nisse