tisdag 26 juni 2012

Sommarsemestern 2012 (eller vart tog den vägen?)



Se vilken fin blomma! Jag undrar vad den heter, det vet jag inte ens, men jag tyckte den var ståtlig nog att köpa till Den Stora Studentfesten i början av juni, för att pryda upp vår gårdsplan. Visst, blomman var vacker och allt annat också ute på gårdsplanen, för som jag hade kämpat och hållit i gång där under hela min första semestervecka.

Tyvärr regnade och stormade den stora dagen bort, värre väder har man inte sett under hela juni efteråt, så det blev ju till att vi alla trängde ihop oss härinne istället. Det gick ju det också, riktigt bra till och med.




Efter den stora festen var över tillbringade jag lite semestertid ute vid Granören istället. Simmade och solade och kopplade av. Havet är bäst, och här var vädret också plötsligt betydligt varmare. Semesterkänsla infann sig.




Hemma igen på bakgården. En gräsmatta är som finast när man inte tuktar den för hårt, eller hur? Eller så inte, beror på hur man ser det. Jag tycker iallafall bäst om gräsmattan såhär, när den får växa lite småvilt.




Äppelblom som bäst. Kanske kommer man att få rekordskörd i äpplen i år, men det har vi ju varje år, så det skulle inte vara något nytt. Varje höst håller man ju på att drunkna i äpplen, så inget nytt under solen här, alltså.




Tänk att det snart är höst. Ja, ja jag vet att det är många som inte har haft semester alls ännu, men dagarna blir redan kortare, så är det ju. Smått vemodigt kanske, men hösten är ju iallafall min favoritårstid (som jag redan ser fram emot.)

Är jag ensam om att se fram emot novembervindarna?

måndag 25 juni 2012

Pansarhjärtats synops slingrar sig som en röd tråd bland stickig väv

Pansarhjärtat håller sakta på att ta form. Det är ett drygt jobb som kräver allt mera ju längre in i skrivandet man kommer. Nu gäller det ju också att driva den stackars familjen framåt i berättelsen så att de inte bara blir sittande där förstenade av sorg boken ut. Nej, så var verkligen inte meningen.

Men lilla Ellen. Om henne kan man väl vänta sig vad som helst, en riktigt kallhamrad liten tjej som hon är. Hon verkar också hata Niklas, varför har ännu inte avslöjats. Som det är nu är det heller ingen i familjen som riktigt märker hur det står till där, då alla är så upptagna av sin egen sorg.

Ja, ja. Världen är grym.

måndag 18 juni 2012

Pansarhjärtat; 2. (under arbete)

Niklas! Hör du mig? Jag vet att du hör mig! Det gör mig ont att se dig på det här sättet, alldeles blåslagen och full med skrapsår. Så vit och kall din hand är, den har nästan krympt och dina naglar är så torra. Så fint ditt hår är kammat, fast det verkar vara lite smuts i det. Är det blod, Niklas? De säger att flygplanet störtade och att ni alla dog i kraschen. Fast du är ju här nu Niklas, de hittade dig där i bergen. De säger att ditt ena ben är bortbränt, men det gör ingenting, Niklas. Huvudsaken att du är här hos mig och jag tänker inte lyfta på skjortan för att titta efter hur det är med benet. Jag vet att jag inte kan ta dig med hem, Niklas. Men hur är det tror du, kan jag komma hit igen så kan vi ses här istället? Jag ska försöka komma hit igen redan imorgon. Vi ses då, pojken min.

De satt båda tysta och i sina egna tankar i bilen hem från bårhuset. Kjell kände sig lätt illamående och kväljdes av den unkna lukten som bitit sig fast i hans kläder. Liklukten.

   Det hade varit fruktansvärt att se Niklas ligga där så kall och stel, och iklädd en vit skjorta. Så svåra skador han hade fått där i olyckan, han var alldeles blågul och lila i skinnet. Säkert hade han blött en massa blod också då han hade så många fula skrapsår på kroppen. Men det hade ändå inte funnits någon tvekan om saken; det var Niklas som hade legat död där, framför Anna och honom.

   Hur ont måste det ha gjort i honom innan han dog? Eller hade döden varit ögonblicklig? På sjukhuset hade de berättat att nacken var bruten och att Niklas inte hunnit känna så mycket när han dog. Hur kunde de veta det? Vad hade Niklas känt när de i planet förstått att planet kommer att störta? Hade de alla gripits av panik och skrikit och gråtit? Eller hade de hoppats att ett under kommer att ske? Hade Niklas tänkt på dem, sina föräldrar och ropat efter dem? Hur rädd hade han varit?

   Hur hade det känts då planet störtade i marken? Var det då Niklas nacke bröts? Eller var det senare när han rullade ut på marken? När hade hans kropp fattat eld? Vilken tur att hans ansikte inte brunnit, det kändes fint att han i alla fall fått ha sitt ansikte intakt.

   Han sneglade åt sidan och såg på Annas profil. Hon lutade huvudet åt höger mot bilfönstret och såg ut att halvsova. Hennes fina rynkor runt munnen hade under de senaste dagarna grävt sig djupare i hennes ansikte. Läpparna som alltid varit så mjuka var nu torra och fnasiga och nästan färglösa. Det långa, tjocka håret som var Annas stolthet och som hon slingade i ljusa, tunna slingor varannan månad hängde nu trassligt runt kinderna ihopsamlat i en slarvig hästsvans. I vanliga fall tvättade Anna håret varannan dag och lät det självtorka, alltid självtorka, för att inte slita på håret. Sedan när håret hade torkat flätade hon det i en tjock, rak fläta som hängde långt ner på ryggen. Barnen på hennes jobb älskade hennes hår och ibland brukade Anna berätta att ungarna kallat henne för ”Lilla Anna med Långa Flätan”.

   På de senaste fyra dagarna såg håret inte ut att ha blivit vare sig tvättat eller kammat. Det började mest likna en färglös rishög, som helt saknade liv.

   Kjell strök sig över munnen och koncentrerade sig på trafiken istället. Han skämdes över sina tankar då han visste att hans eget utseende heller inte på något sätt var mycket bättre. Att möta sin egen blick i backspegeln hade varit skrämmande, de förut så havsblåa ögonen var nu överdragna med en matt, blodsprängd hinna. Längst ut i ögonvrårna fanns också fasttorkat var. Rynkorna i pannan hade grävt sig djupare in under de senaste dagarna och huden glänste fet. Han drog handen genom det tjocka, cendréfärgade håret för att det inte skulle klibba fast i pannan, och tänkte att han säkert inte heller hade tvättat sig på de fyra senaste dagarna.


När Kjell svängde in Volvon på gårdsinfarten såg de båda två att det hängde tre blompaket på ytterdörren.
   ”Varifrån har de kommit då?” muttrade Anna när hon steg ur bilen. Kjell låste bilen och gick fram och vände på blompaketen. Dörren där blompaketen hängde öppnades försiktigt. 

   ”Jag visste inte riktigt om ni ville ha in dem.” Margit såg villrådig ut när hon hade öppnat dörren. ”Inte alla vill ha in kondoleansblommor i huset då de påminner så mycket om… och fyller upp hela huset med sin blomlukt… ja…” Margit stakade sig och hostade sedan till.  Hon öppnade dörren lite mera för att fösa in Anna och Kjell som hade lämnat att stå ute på trappan. Blommorna lämnade att hänga kvar ute på dörren.


Du är död Niklas, död, död! Jag hörde mamma säga det vid middagsbordet ikväll, att det var du som låg där död i kylrummet på sjukhuset. Att du hade varit vit och kall, men så fridfull. Jag tror inte att du var så vidare fridfull, du hade ju störtat ner med planet! Hade du ens alla armar och ben kvar, Niklas? Det måste ju ha gjort jätteont när benet brann upp, pappa sade att ditt ena ben var bortbränt.
    I dag när Emma och jag var ensamma hemma med Margit sa hon till oss att vi måste vara duktiga flickor nu för att mamma och pappa är jätteledsna just nu. Hör du det Niklas! Mamma är ledsen och det är ditt fel! Du förtjänar faktiskt att dö!


Klockan var halv elva och tystnaden kändes kompakt i vardagsrummet. Tv-nyheterna hade gått för länge sedan, men varken Anna eller Kjell hade sett på dem med något större intresse. De låg i varsin soffa mest för att skjuta på natten och mardrömmarna. Sovrummet hade blivit en skrämmande plats, utom på dagen då man kunde gräva ner sig under täcket och lägga dynan ovanpå huvudet för att stänga ut verkligheten. Ligga invirad och trygg och slippa ta itu med det som hade hänt.

   På kvällen blev sovrummet däremot ett hotfullt och ångestfyllt rum. Det störtande flygplanet vrålade i öronen när man väl fått tag på sömnen. Niklas som föll och föll och skrek i panik. Flygplanet som brann och någon som hånskrattade i drömmen. Var det djävulen eller en demon? Eller kanske en mardröm?

   Det kändes tryggare att ligga här i vardagsrummet och bara stirra rakt ut. Emma och Ellen hade redan gått och lagt sig, och det var skönt att inte behöva skärpa upp sig inför flickorna längre ikväll. Det måste kännas fruktansvärt för dem också, visste Anna. De hade ju mist sin älskade storebror, herregud, flickornas sorg måste ju vara lika stor som deras egen.

   Tack gode gud för Margit! Hur hade man klarat av allt praktiskt utan henne? Det hade inte gått visste Anna, och hon sände den småknubbiga hemvårdaren med kort permanentat hår en varm tanke. Som en räddande ängel gick hon runt här i deras hem och tog hand om allt löpande. Idag hade hon handlat och gjort i ordning middag till familjen innan hon gick hem. Hon hade också sett till att flickorna hade duschat och tvättat håret. Posten låg prydligt sorterad i köket och räkningarna satta i lådan för obetalda räkningar. Då hon gick hade hon visst också sagt något om att hon kommer igen i nästa vecka, på måndag. Hur många timmar var det riktigt kvar tills måndag?

onsdag 13 juni 2012

Om hur man skriver Pansarhjärtat



N är tillbaka! Nico alltså, inte Pansarhjärtats Niklas även om han naturligtvis stod modell för skrivandet i Pansarhjärtat. Min egen son Nico som fick i studentgåva en resa till Turkiet, dit han reste på egen hand med åtta av sina kompisar.



Det värsta som kan hända en som förälder är då man skickar iväg sitt nyligen myndiga barn ut på egna vägar och oroar sig för det. Den unga måste ju få pröva sina egna vingar, minns själva hur det var när man var nitton!

Vad man inte som nittonåring visste eller räknade med var våndan, föräldrarnas våndan, om hur den unga ska klara sig där ute i (arab)världen. Visst vet man som nittonåring om att föräldrarna oroar sig ju hit och dit och alltid, men den faktiska våndan föräldrarna lever med när man är borta och på egen hand vet man ingenting om.

Därför var det lätt att börja skriva på Pansarhjärtat när N hade rest iväg. Om det som hänt i boken hade varit verklighet som hänt för mig, hade jag säkert blivit som bokens Anna. Helt sanslös och börjat blanda ihop fantasi och egna önskningar och verklighet. En vilja att räcka till för de två övriga barnen och inte klara av det. Ett äktenskap som är i skör gungning.

Nu består skrivandet av Pansarhjärtats fortsättning av att jag kan försätta mig i situationen att min son faktiskt dog i en flygplanskrasch, istället för att jag ju får fortsätta att ha honom levande, tack gode gud för det!

Får se hur jag lyckas med det. Början av historien var lätt att skriva då jag levde med våndan, osäkerheten över att släppa honom ute på egna vingar.


tisdag 12 juni 2012

Pansarhjärtat; 1. (under arbete)

Han sprang längs stranden med händerna uppsträckta mot henne. ”Mamma, mamma” ropade han och jagade henne medan hon tog några steg baklänges och låtsassprang undan. Den vilda jakten fortsatte några meter till och tillslut snubblade hon omkull med honom över sig. Han doftade småpojkssvett och våt sand. Hans fuktiga hår klibbade fast mot hennes nyckelben och de höll bägge på att kikna av skratt.  Hinken och spaden hade han slängt ifrån sig en liten bit längre bort.

En enträgen metallisk melodi skar genom rummet. Samma snutt om och om igen och till slut vaknade Anna upp så pass mycket att hon förstod att det var mobilen där på nattduksbordet som ringde. Att någon försökte få tag på henne. Den lille pojken på sandstranden gled allt längre bort och hon ansträngde sig att få hålla honom kvar i sina armar. Det hjälpte inte, mobilen fortsatte envist sin monotona ringsignal och nu kändes inte doften av våt sand längre. Istället lade sig doften av damm och uppgivenhet över sovrummet igen. Hon sträckte sig efter mobilen och lade den till sitt öra.

   ”Anna Ljung.” Hon hörde själv hur raspig hennes stämma lät.

   ”Hallå, hallå, det är Evelina Sand, Emmas lärarinna som ringer. Jag hoppas att jag inte väckte dig?” Den smått forcerade rösten var spänd och Anna kunde höra hur lärarinnan andades snabbt och ytligt.

   ”Nej visst är jag uppe.” Anna krängde sig mödosamt upp och satt i sängen medan Kjell som låg bredvid henne grymtade och drog täcket tätare om sig. Klockradion på nattduksbordet visade på 11.29. Solstrålarna letade sig in mellan spjälgardinerna.

   ”Jag kan inte i ord förklara och beklaga hur ledsen jag är över er förlust… och, och…” Lärarinnan började staka sig och Anna kom på sig själv med att tänka på hur svårt det var. Hur klär man det riktigt i ord, när man ringer och beklagar sorgen åt någon som nyligen har förlorat en nittonårig son? Lärarinnan verkade inte klara av samtalet bättre än så här, så Anna fortsatte i hennes ställe:

   ”Visst kommer både Emma och Ellen att infinna sig i skolan någon av de närmaste dagarna. Det var psykologen som tyckte att det var bäst så här, att flickorna är hemma den här veckan ut för att tillsammans med familjen få bearbeta allt.” Anna kände sig förvånad, var det hon själv som just hävt ur sig hela den där yrkesmässiga svadan? 

   Det var visst ett effektivt sätt att få tyst på Evelina Sand, den snipiga lärarinnan i trettioårsåldern som alltid skulle verka så beskäftig och kompetent av sig på föräldramötena. Nu verkade lärarinnan mest lättad över att psykologen fanns till för familjen, då trauman och kriser i hemmamiljö ju inte i första hand är skolans och lärarens sak. Men ändå, man måste ju se till att det rullade på för familjen, i värsta fall kunde familjen ju isolera sig helt och bara leva för sin svåra förlust ifall inga yrkesmänniskor fanns där och tog sig an fallet. Det kunde också inträffa att familjer föll emellan i systemet, och av en eller annan anledning blev utan professionell hjälp. Sådant hade Evelina Sand sett inträffa förr. Till all lycka verkade den här familjen bli väl omhändertagen och Evelina avslutade hastigt med att säga att hon än en gång beklagade familjens tragiska förlust av sonen och att hon såg fram emot att se Emma och Ellen i skolan igen nästa vecka. 

   Anna låg kvar i sängen en stund och blängde på mobilen som ryckt bort henne från den lilla stunden i drömlandet hon haft med Niklas. Det hade känts så verkligt, Niklas var två år gammal och hans sandiga små fingrar som drog i hennes hår. 

   ”Vem fan var det? Någon från socialen?” Kjell hade vänt sig mot henne och hon betraktade hans fyra dagar gamla skäggstubb. Det var konstigt, men samtidigt så självklart, vissa saker slutade man att göra i och med att ens son dog och togs ifrån en. Man slutade raka sig, slutade borsta tänderna, slutade gå i duschen, slutade handla, slutade städa, slutade äta, slutade nästan dricka och existera. Istället hölls man uppe av hemservicen som kom dagligen och gjorde allt det där åt en, snart skulle väl hemhjälpen börja tvinga dem alla i duschen också, en efter en. 

   ”Nej, det var skolan” sa Anna likgiltigt. ”Men klockan är redan halv tolv och snart är väl hon från hemservicen också här och börjar sno runt ifall vi alla ännu ligger till sängs då hon kommer. I värsta fall gör hon väl anmälan om oss ifall vi bara ligger med spjälgardinerna nere i hela huset.”

   ”Ska hon ge fan i.” Kjell vände på sig igen i sängen med ryggen mot henne och täcket ännu tätare om sig. Han markerade tydligt att han inte tänkte stiga upp.


”Hur är det med Kjell?” Hemvårdaren sörplade på det smaklösa kaffet som hon bryggt till sig och Anna. 

   ”Inget vidare.” Anna rörde håglöst i kaffet. Hon hade inte ens smakat på ostsmörgåsen som hemvårdaren Margit gjort till henne och flickorna, som också satt med runt bordet med varsitt saftglas framför sig. Gul saft, lade Anna förvånat märke till. Ellen drack ju aldrig apelsinsaft då hon var allergisk mot citrusfrukt. Borde man kanske säga till om det till hemvårdaren, om hon ändå tänkte handla flera gånger åt dem?

   ”Det är ju så…” Hemvårdaren sopade bort några osynliga brödsmulor framför sig på köksbordet. ”Det är ju så”, fortsatte hon igen, ”Att ni idag blir tvungna att åka ner till sjukhuset för att identifiera Niklas.” Hon tog Annas kalla hand i sin, mest för att kontrollera att Anna hört vad hon just hade sagt. 

   Annas hand ryckte till lite, i övrigt verkade hon inte reagera alls. Sedan steg hon oväntat upp från köksstolen och meddelade att hon tänkte väcka Kjell. Hemvårdaren såg överraskad ut inför Annas oväntade agerande. Det var första gången under dessa fyra dagar som Anna över huvudtaget ens hade reagerat nämnvärt på något. Kjell hade Margit inte sett av alls på de två senaste dagarna, han låg visst mest till sängs.

   Flickorna verkade också förvånade över att Annas apati var bruten, och Emma frågade Margit ifall de alla skulle åka med dit till sjukhuset. Margit berättade att vid identifiering av döda var det inte önskvärt att barn var med, istället skulle Emma och Ellen få vara kvar här hemma med Margit. Tioåriga Emma nickade allvarligt och åttaåriga Ellen körde runt, runt med pekfingret i en liten saftfläck på bordet.

   Femton minuter senare stod Anna och Kjell i hallen färdigt påklädda och såg vilsna ut.
   ”Ja, då åker vi till Niklas, dit till sjukhuset då” Anna svalde nervöst och Margit nickade mot henne.

   ”Vill ni att jag ska köra er? Jag har bilen här utanför.” Margit såg frågande på de två förtvivlade, handlingsförlamade gestalterna framför henne i hallen.

   ”Nej, jag kör.” Kjell knyckte åt sig bilnycklarna ur nyckelskåpet i hallen och föste ut Anna framför sig genom ytterdörren.


Jasså hon skulle till Niklas nu, fast han var död. Alltid Niklas, Niklas, Niklas. Lång och blond och vacker. Han fick alltid mamma att skratta bara genom att dyka upp i rummet och genom att finnas till. Nu skulle han snart inte längre finnas till. Han skulle ju begravas, långt ner i jorden. Först skulle bara mamma och pappa dit till sjukhuset för att se att det verkligen var Niklas som hade hittats där i bergen, död efter flygkraschen. Fast det var nog säkert Niklas. Som det hade stått i tidningen fanns det heller inga överlevande från olyckan och alla skulle ju i vilket fall som helst begravas då.


Ellen lyfte upp fötterna under sig och satte sig bekvämare i soffan bredvid Emma. Tillsammans slöglodde på den trista såpoperan som sändes dagtid från en amerikansk tv-kanal. Från det angränsade rummet hördes dammsugarens surrande och Margits sjungande av en gammal rocklåt medan hon städade.

söndag 10 juni 2012

Pansarhjärtat; Prolog (under arbete)

Han satt i den obekväma flygplansfåtöljen och halvsov. Flygplansmotorerna surrade dovt och sövande och han sträckte på sina stela vrister. Klockan var två på natten och om en timme beräknades planet vara framme i Alanya. Bredvid honom satt Jesper och snarkade lätt och de andra kompisarna verkade också trötta då planet varit försenat redan från starten. Men vad gjorde det, snart skulle de vara framme i Turkiet på resan som han fått i present när han fått sin studentexamen. Som han hade väntat! Han log lite för sig själv och rättade till kroppen i försök att få till en bekvämare ställning.

   Resan skulle inte heller ha blivit av om inte föräldrarna hade skjutit till med resepengarna och han drog leende på läpparna igen när han tänkte på mamma och pappa. De var bäst när man tänkte efter, en all inklusive resa kostade skjortan och de hade ju nog också annat att lägga sina pengar på. Han suckade belåtet av förväntan inför den kommande veckan just när planet svagt krängde till. Måste de snart vara framme!

   Ingen reagerade på det svaga krängandet inne i flygplanet då de flesta passagerarna halvsov . Bara piloten framme i kaptenshytten rynkade på pannan när han såg över mätarna på instrumentpanelen. Att ena flygplansmotorn hade stannat betydde i sig katastrof, men hade man bara möjlighet att nödlanda behövde det inte betyda att man inte skulle klara sig ur den hastigt uppkomna situationen. En flygvärdinna kom in i kaptenshytten med ett oroat uttryck i ansiktet och drog hastigt igen draperiet ut till passagerarna. Piloten viftade avvärjande mot henne, medan han försökte komma i kontakt med basen.

  ”Ingen panik” mumlande piloten till henne. ”Gå ut och säg till passagerarna att de tar på säkerhetsbältena och att vi förbereder eventuell nödlandning då ena motorn krånglar. Ingen panik, allt är under kontroll. Jag söker som bäst om landningstillstånd vid närmaste flygfält. Gå nu!” Han viftade otåligt mot henne och hon såg att han hade svettdroppar i pannan. Hans röst lät också gällare än vanligt. Andrepiloten som satt bredvid honom såg blekare ut än vanligt och verkade nästan ha gått i något chocktillstånd då han bara satt alldeles stilla.

   Flygvärdinnan svalde och klistrade på sitt yrkesmässiga leende när hon gick in till passagerarna för att meddela om den akuta situationen. I kabinöppningen växlade hon nervösa blickar med de två andra flygvärdinnorna, som bägge såg uppskrämda ut. Den lilla blonda som hade börjat jobbet en månad tidigare såg alldeles vettskrämd ut, kanske var det här hennes första långresa? Stackaren, hon såg ut som hon trodde att planet skulle störta när som helst. Inte bra i det här yrket, man måste klara av att hålla sig lugn och kall, tänkte flygvärdinnan och gav sin yngre jobbarkompis ett lugnande leende, och till sin egen förvåning kände hon hur leendet stelnade fast i mungipan till en grotesk mask.

   ”Allt är under kontroll” viskade flygvärdinnan lågt till sina två kollegor. Då hon kom in till passagerarna lutade flygplanet svagt åt höger och krängde hastigt till. Ljudet från motorerna hördes starkare inne i flygplanet nu, då de måste jobba på övervarv för att kompensera den motor som hade stannat.

   ”Mayday, mayday!” hörde hon piloten med gäll och hög röst fram ifrån kaptenshytten. Hans röst lät främmande och hon började också själv känna av skräcken som en hård boll längst inne i magen. Flygplanet krängde till igen och motorerna brummade ännu högre. Flygvärdinnan öppnade munnen för att säga de lugnande ord till passagerarna som hon tränat på under Första Hjälpkurserna många gånger men aldrig behövt använda på riktigt förrän nu.  Förvånad märkte hon att läpparna rörde sig stelt och ljudlöst, nästan som om hon inte kunde prata längre.

   Den nittonårige pojken som just hade halvsovit satt nu med ögonen vitt uppspärrade av skräck. Han mötte flygvärdinnans glasaktiga blick just innan flygplanet började störta neråt hastigt och mot höger rakt in i klippbergen många kilometer ner under dem. Motordånet var öronbedövande, tänkte han förvånat.

”Flygplanet som skulle ta passagerarna från Vasa i Finland till Alanya i Turkiet störtade natten till torsdag på grund av ett motorfel i ena motorn. Piloten sökte förgäves efter landningstillstånd vid närmaste flygfält, men situationen utvecklades snabbt så att planet störtade ner i klipporna i Uralbergen. Enligt FNB hittades inga överlevande på platsen, och alla passagerare antas ha omkommit vid flygplanskraschen.”

Anna lyfte blicken från den tre dagar gamla dagstidningen. Hennes ögon var svidande torra, tårarna var slut för länge sedan. Inne i bröstet kändes en hård klump, som ett pansar. Niklas var död, han hade störtat nere i Uralbergen på sin resa till Turkiet och slagits blodig och sönder när planet träffat berget. Det hade alla berättat för henne och det stod i tidningen, så det måste ju vara sant. Hon satte tidningen åt sidan omsorgsfullt så hon kunde läsa den igen imorgon när hon steg upp. Om hon steg upp. Fast det blev hon ju tvungen till, Emma och Ellen fanns ju där och behövde sin mamma, som krisjouren hade sagt åt henne i förrgår.

   Någon från krisgruppen skulle visst komma på besök idag också såg hon på en gul post-it lapp på kylskåpsdörren. Om det var den tolfte idag, alltså. Själv mindes hon inte, egentligen visste hon inte ens om det var juni eller juli månad heller. Blicken ut genom köksfönstret avslöjade inget heller, allt var bara en grågrön massa där ute med några gula solstrålar som lyste igenom. Kanske var det förmiddag där ute när solen lyste så stark. Säkert var det förmiddag.

torsdag 7 juni 2012

Semester 2012


Hå hå ja. Det är nästan så jag glömmer bort att jag ju faktiskt har semester. Hur kan man förbise en sådan sak, kan man kanske fråga sig. Jo, för att:

Vädret har hittills varit skit. Regn, köld och blåst har hört till vardagligheterna. Tur att jag är en människa som inte bryr mig så mycket om väder då, så länge det inte handlar om extrem köld kallare än tio minusgrader. Tur att det inte är så nu.

Hela första semesterveckan gick åt till att städa inför studentfesten. Kolla utemöblerna, är det inte fina i all sin enkelhet? Jag städade och ordnande två utesitt-möblemanggrupper till också, men ack, studentdagen blev garanterat junis kallaste, regnigaste och blåsigaste dag. Så sittgrupperna utomhus förblev oanvända under festdagen.


Jag har haft så mycket övrigt att ordna med också. Ja, ni skulle bara veta och ingen orkar läsa om vardagsdravel om allt restarbete som blivit över under de senaste månaderna som man måste ta itu med heller.


Man måste ju vila också under sin semester. Det har jag hunnit med, det är högprioritering. Två och en halv vecka har jag kvar av semestern, men ingen panik, jag har ju en vecka till också senare i sommar.

onsdag 6 juni 2012

Pansarhjärtat; bokens baksida text (under arbete)

Niklas reser till Turkiet på sin efterlängtade resa som han fått i present av sina föräldrar när han tagit studenten. Med på resan finns åtta av hans kompisar och killarna ser fram emot en varm vecka i solen. Men det ohyggliga händer, planet störtar i Uralbergen och Niklas dör i kraschen tillsammans med alla övriga i planet. 


Mamma Anna läser notisen i dagstidningen om och om igen. Tillsammans med maken Kjell och döttrarna Emma och Ellen börjar familjen leva allt tätare i sin egna lilla bubbla, där natt och dag mera och mera flyter samman. Krisjouren och psykologen hjälper familjen med stödjande samtal och efter vad de kan se, verkar allt gå i rätt riktning. Yrkesmänniskorna lägger inte märke till att yngsta dottern Ellen är en mästare på att manipulera och att Annas hjärta har fått ett hårt stenhölje. Det har förvandlats till ett pansarhjärta som längtar efter upprättelse, men mest av allt att få återse sin son igen.